Tidskriften .doc har utkommit med ett andra nummer. Det handlar om rymden. Rymden är ett gammalt ställe. Mellan 7 och 20 miljarder år, lite beroende på vem man frågar. Men det är inte därför tonen lätt blir tillbakablickande eller nedlåtande när det i dag talas om rymden. Det hänger i stället samman med en viss intellektuell trötthet som säger att den som försöker veta är naiv och slutar som förtryckare.
Att veta är att ordna och det är att underkasta världens mångfald ett kvävande raster. Det börjar med ett herbarium och slutar med en gaskammare.
Klokast är i detta perspektiv den som ingenting vet. Dum och potentiellt farlig är den som sätter tilltro till förnuftets möjligheter.
Denna slappa upplysningskritik på modet är inte uttalad i rymden.doc, men måste ändå ses som förklaringen till att någon kan sätta ihop ett temanummer om rymden och bara bjuda in en enda skribent med naturvetenskaplig skolning, och att denna enda skribent väljer att skriva om hur dumt det är med kärnkraft.
K-spanarna Staffan Bengtsson och Göran Willis bidrar med en text om Zvezdny Gorodok, Stjärnstaden, där Gagarin och de andra sovjetiska kosmonauterna levde och tränade. Mycket handlar det om raketestetik och om gårdagens framtid som aldrig blev av. Det senare gäller nästan samtliga texter. Bara Anneli Jordahls text om Esrange, rymdforskningsbasen i Kiruna, vidrör frågan om vad mänskligheten i dag har att hoppas på av stjärnorna. Men mer ändå tycks hon intressera sig för Kirunabornas homofoba inställning till rymdforskare.
Behållningen av .doc den här gången blir Lars Jakobsons lågmälda redogörelse för den nazistiska missilforskningen och ett utdrag ur Peter Anderssons och Tommy Larssons kommande bok om Tetra Pak.
De har i varje fall vettet att skriva om något jag inte visste att jag behövde veta.
Expressen