Ovanför oss flyger helikoptrar i formation. Dr Alban och dansare studsar runt på scenen. Innanför avspärrningarna blandas TV-folk, poliser och de livrädda sjuåringar som ska överlämna buketterna.
Ett popsnöre tittar upp mot ett gäng som äntrat en av TV:s lastbilar och säger till sin flickvän "det där är bara för populasen". Hans uppsyn är trumpen snarare än nedlåtande. De på bussen har löst det problem som också är hans, men han kan inte följa efter dem för han vill inte bli skitig om byxorna.
Ingen är egentligen här för att Sverige har vunnit, inte heller har man kommit hit som en tribut till hjältarna, än mindre för att kolla in folket eller njuta av solen, eller för vara en del av massan.
Alla jag frågar ger samma svar: "Jag är här för att se dem. Jag hoppades på att få se något av dem, men det blev ju inget med det."
Kulturhusets personal har tagit sig upp på taket. Varje lyktstolpe är ockuperad. Tio minuter före nedsläpp har jag placerat mig mellan Åhléns och Muttern. Bussen ska komma den här vägen.
Peter Forsberg sticker upp ur en av bussens solluckor med armarna uppåtsträckta i fem sekunder. Massan vrålar. I det korta ögonblicket så träffas jag av det som är hela behållning med evenemanget.
Jag ser Peter Forsberg. Oförmedlat.
Sedan ser jag bara baksidan av en buss och börjar som människorna runtomkring mig fundera över hur jag ska förflytta mig till en bättre utsiktsplats. Vi bildar en ström som stundtals bär mig framåt, som kolliderar med strömmen av människor från andra sidan bussen som också försöker byta plats. En kvinna säger att hon borde stannat hemma framför TV:n.
Expressen