Oivvio Polite njuter analyser av galna araber och fria hemmafruar.
Aasima var en tjej jag lärde känna i Kairo. Hon frågade vad jag haft för bilder av Egypten innan jag kommit dit. Det var ganska tunt. Något om Nasser och pyramiderna och fundamentalism.
Sedan var det hennes tur att berätta något om Sverige. Hon tänkte en stund men det enda som kom upp var ett barndomsminne. Hennes far hade givit henne en ViewMaster och en packe bilder från olika länder. Bilden av Sverige var en midnattssol. Ingen Palme, Volvo eller Nobelfest. Ingenting. Bara en serie bilder av en sol som aldrig försvann under horisonten.
Våra respektive svar säger inget om våra bildningsbakgrunder, lika lite som amerikaners oförmåga att skilja Sverige från Schweiz säger något om deras allmänbildning.
Vad det säger är att Sverige är en utpost längre ner längs med den flod som bär bilder runt världen. Egypten är en av de mellanstora stationerna. USA är det allsmäktiga kompaniets avlägsna huvudkontor.
Den relationen mellan USA, Orienten och vårt eget land gör sig påmind när man läser Magnus Bergs Hudud: Ett resonemang om populärorientalismens bruksvärde och världsbild. Berg är etnolog och hör alltså till den typ av forskare som har att fuska inom en rad olika discipliner. Han är stark och smidig nog att hantera den friheten och säga något sammanhängande och intressant om ett spretigt källmaterial som inrymmer såväl Rädd att flyga, som Casablanca och Rambo III.
Som titeln anger hör han till den räcka av populärkulturforskare som försöker fastställa böckers och filmers plats i ett slags psykologisk ekonomi.
Att se en Hollywoodrulle är utifrån detta perspektiv aldrig bara ett sätt att köpa sig fri från verkligheten ett par timmar. Tvärtom är dessa filmer redskap publiken använder för att hantera sin verklighet.
Som Berg ser det är populärorientalismen en bildmaskin som med hjälp av en uppsättning standardelement bygger upphetsande och/eller betryggande bilder av Orienten, bilder som saknar egentlig koppling till det avbildade.
En sådan bild erbjuds av Betty Mahmoody, författare till och huvudperson i Inte utan min dotter. Betty är den överpresterande tvåbarnsmodern som flyr karriärens och självbestämmandets börda för den trygga underordningen under den sammetslene iranske patriarken. Efter giftermålet förvandlas han till det monster Betty flyr ifrån under resten av boken.
Bergs idé är förenklat att Betty Mahmoodys öde befriar den postmoderna kvinnan från samtidens uppfordrande valfrihet.
I kontrast till förtrycket under den iranske plågoanden framstår det amerikanska hemmafrulivet som höjden av frihet och självbestämmande.
Bland Bergs exempel på hjältar ur den manliga populärorientalismen märks Harry Taskers, agent i filmen True Lies. Även han får sitt bruksvärde genom att erbjuda en utväg ur de motstridiga könsroller samtiden levererar.
För Harry gäller det att visa att det finns en maskulinitetens hårda kärna som spelar en omistlig roll i försvaret av den fria världen. Galna araber låter sig inte resoneras med. Där duger endast rationellt våld som en disciplinerad man som Harry (spelad av Arnold Schwarzenegger) kan leverera.
Bergs analyser är förstås mycket mer spännande än detta referat. De är dessutom riktigt njutbara.
Det ligger en speciell njutning i att se dessa underbart enformiga stereotyper placeras under mikroskopet. Det är samma njutning som att sitta i biomörkret och på förhand kunna säga hur filmen slutar, vem som blir belönad och vem som blir bestraffad.
Denna njutning är också bokens problem. De drömmar och maror som Berg ser populärkulturen projicera på Orienten är varken hans egna eller läsarens. De tycks över huvud taget inte riktigt höra hemma i Sverige. Mycken möda ägnas åt att analysera amerikanskt material medan Jan Guillous PLO-aktivister, som inte passar in i mönstret, vispas förbi på ett par sidor. Utifrån amerikanska föreställningar om Orienten tar Berg ut kursen mot en föreställd publiks behov, men hans resa tar honom inte mot vårt svenska mörka hjärta.
Den som har problem med att se samtidens värdekonflikter i vitögat blottlägger dem inte på ett så elegant sätt som Magnus Berg.
Magnus Berg
Hudud: Ett resonemang om populärorientalismens bruksvärde och världsbild
Carlssons förlag
Expressen