Oivvios arkiv

Oivvio Polite möter sinnebilden för förorten - Tarik David Johan Saleh:

Tarik Saleh blev känd som programledare för Elbyl. Nu startar han en tidning - en öppning för alla de berättare och begåvningar som fortfarande lever i skuggan av betongen. Alla de som kommer att blåsa förbi Robert Aschberg och "Loket" Olsson så fort de får chansen. Tarik ser sig som en svartskalle från förorten. Varför? Har han själv valt den identiteten, eller har vita svenskar gett den till honom?

Ungefär samtidigt som Sveriges television lanserade Elbyl fick jag av en slump läsa ett par nummer av den egyptiska tidskriften Alive. Det var den bästa tidskrift jag läst. Redaktionen hade genomgående utnyttjat journalistens frihet i metodval. De nöjde sig inte med att pressa ansvariga, prata inkännande med drabbade och låta experter stå för analysen. De tillät varje människa att vara en människa. I redaktionen för Alive satt bland andra Tarik Saleh, sedermera programledare i Elbyl.

Elbyl ägnade ett helt program åt bostadskomplexet Malmvägen där det nästan bara bor invandrare. I slutet av programmet står du, Clara och Juan i mörkret utanför Malmvägen och du säger att du vuxit upp i förorten.

Dina tonår bodde du i Bromsten, ett villaområde söder om Rinkeby/Tensta. Rektorn på Sundbyskolan där du gick har sagt att det som är bra med skolan är att den är invandrarfri. Jag var ute och gick i Bromsten i dag. Det är så mycket Sverige att det känns som något Jonas Gardell hittat på. Min erfarenhet är att många människor i den situationen väljer att identifiera sig svenskt.

Din identifikation som svartskalle framstår som ett val. Varför gjorde du det valet? Varför står du utanför Malmvägen och säger att du vuxit upp i förorten?

I tonåren umgicks jag i ett gäng med de få svartskallar som bodde i Bromsten. Vi gick inte på festerna i Bromsten. Det kanske skulle ha gått. Vissa av invandrarna gick på de festerna och blev svenskar på ett annat sätt. Men vi såg till att umgås med dem i Rinkeby och Tensta i stället.

Så, javisst. Jag har vuxit upp i förorten. Jag blev vuxen i förorten. Jag levde myten om hur ett förortsliv ska vara med ungdomskriminalitet, rasism och vissa inslag av våld. Allt det fanns där, fast det var givetvis mer komplext än hur det någonsin beskrivits i någon film eller raplåt.

Och ibland kan jag känna mig stolt över att en del av mina gamla polare är riktiga kriminella, vilket bara bevisar att jag också är offer för myterna. Jag älskar myterna. Om du vill höra en historia från förorten så kan jag berätta en, men det faktum att jag kan berätta sagan offentligt gör att jag inte är representativ för förortsbon.

Jag tror inte att det är så enkelt att man kan välja sin identitet, men jag har också försökt analysera det så här i efterhand. Varför valde jag genom hela min jävla uppväxt, från Bergshamra till Bromsten, att umgås med utlänningar? Det var inte så att svenskarna inte ville umgås med mig och jag har haft svenska kompisar, men mina bästa kompisar genom åren är alla utlänningar.

Jag valde det för att det fanns ett utanförskap redan i mitt utseende och mitt namn. Varje gång mitt namn blev uppropat så var det någon komplikation. Det fanns en misstänksamhet mot mig. Det fanns en misstänksamhet mot min morsa, liksom: "Hur har den här pojken blivit till då?". Det här var innan alla debatter. Det var innan Alexandra Pascalidou, skulle man kunna säga. Det som fanns var Cindy Peters och sedan kom Reefat.

Jag vet inte om det är ett svar på din fråga men Bromsten var ett konstigt land. Bromsten var ett Sverige så som ny demokrati ser Sverige och precis som Sverige är det ett litet land som är omringat av en stor värld. Rinkeby och Tensta är stora förorter, med stora rykten. Ingen vet var Bromsten ligger.

Precis som att Afrika, Asien och Amerika ligger som stora block som klämmer in lilla Sverige. Den afrikan eller arab, eller vad du nu än är, som bor i det där lilla reservatet har väldigt svårt att smälta in.

Men trots att jag alltid identifierat mig som svartskalle så hamnade jag i en riktig kris när vi gjorde programmet om Malmvägen. Jag blev tvungen att fråga mig själv med vilken rätt jag kan kalla mig för en person med rötter i förorten. Jag var tvungen att fråga mig om det är en rättighet eller en skyldighet. Vad är det för en rättighet? Det är som att slåss för att få vara en förlorare.

Samtidigt så får jag jämt höra, särskilt från gamla vänner: "Glöm inte var du kommer ifrån. Var stolt över vilka du vuxit upp med."

När Omar Sharif intervjuades i Alive sa han bland annat att han tappat sin tro. Han sa också att homosexualitet är okej. Du sa tidigare att många egyptier, bland annat nära släktingar till dig, vägrade att tro att det var sant, att de föredrog att tro att ni ljög. Vilka sanningar utlöser sådana reaktioner i Sverige?

I Egypten är förljugenheten och dubbelmoralen så lätt att se igenom. I Sverige är situationen mer komplicerad. Här handlar det snarare om ett överskott på illusioner. Jag älskar illusioner. Min favoritsysselsättning är att gå på Hollywoodfilmer och drömma mig bort i två timmar. Men det finns för många illusioner. Avståndet mellan vad som skrivs i tidningar och hur människor egentligen lever, vad människor egentligen har för problem, blir så stort. Och det glappet kan fyllas med spekulationer. Det kan användas både i goda och onda syften, men tyvärr så är det ofta mindre trevliga personer som utnyttjar glappet.

Men okej, ett exempel på en obehaglig sanning, jag träffade några svenska killar i Venezuela förra veckan. Ganska snart förstod jag att deras syfte med resan var att de skulle knulla mulattjejer. Okej, många killar har som mål att knulla. Det är ingen nyhet. Men så insåg jag att de skulle betala för att knulla mulattjejer. De var beredda att köpa en annan människa. Samtidigt snackar vi här hemma om att vi ska åka till Sydamerika och installera demokrati. Jag vet inte hur demokratiskt det är att åka och köpa människor i ett annat land. Det maktförhållandet, mellan vita män här och svarta kvinnor där, är slaveri. Slaveriet är inte över. Jag deltar själv i det genom att konsumera porr.

Det tycker jag är en sanning som bara en minoritet är intresserade av och det fåtal människor som pratar om det på ett intelligent sätt får oftast en tjatstämpel i huvudet. Som Susan Faludi. Alla vet vad hon ska säga, vilket är en del av problemet. Att hitta nya sätt att berätta sanningar som inte får plats någon annanstans, det är ett livskall.

I somras coachade du ett gäng tonåringar i Sundbyberg i att göra tidning. Ni gjorde tidningen Atlas. De fem ungdomar som anmälde sig frivilligt var alla svenskar och då valde ni att gå ut i skolorna och rekrytera invandrare. Hur motiverar du ett sådant agerande?

Kostan Barzanje är en 17-årig tjej som var med och gjorde Atlas. Jag gav henne i uppdrag att göra en intervju med Yusef som driver en affär i Sundbybergs centrum. Hon kom tillbaka missnöjd som fan, klagade över att killen knappt kunde svenska, att hon varit tvungen att tala lite persiska, lite kurdiska... Tjejen är 17 år och kan ta sig fram på jag vet inte hur många språk.

Intervjun var lysande. Den handlade om feminism, islam, framgång... you name it. Och den var rolig. Den dagen Kostan kommer in så är det osäkert hur länge Claes Elfsberg sitter kvar. Hon kan det här. Hon kan berätta en historia. Det handlar inte om att kvotera. Det handlar om att ge plats för folk som är bättre.

Att få läsa fler texter av henne är en drivkraft för mig. Jag vet att det finns många fler som hon där ute. Det var ett av mina problem när jag jobbade på Elbyl. Jag visste att jag var utbytbar, att det fanns tusentals som mig därute som bara väntade på att få en chans. Eller, rättare sagt, som inte väntar på en chans. För ungdomar i invandrartäta förorter drömmer inte om att bli journalister. De vill bli affärsmän, läkare, ingenjörer, advokater - eller i värsta fall: Don Corleone. Särskilt killarna. Drömmarna och förebilderna för unga mörka killar är rätt katastrofal i dag.

Därför är det inte längre möjligt att göra en tidning endast med människor som tror sig höra hemma på en tidning. Det rekryteringsproblemet är mycket större än att bara handla om att få in invandrare. Rekryteringen till massmedier är helt enkelt slapp. Om de verkligen tagit sig tid så hade de hittat folk som gjort programledarjobbet i Elbyl mycket bättre än jag. Jag kan på rak arm nämna en rad personer som skulle sätta en helt ny standard.

Om de stora mediainstitutionerna verkligen ville göra något nytt och hitta nya läsare så skulle de anställa någon som bara scoutade folk, inte bara invandrare, utan intressanta personer med nya perspektiv. De hade startat interna utbildningar som ser till att de människor som kommer in kan prestera texter som håller. På den punkten har mer kommersiella företag ofta mer fantasi.

Jag tror att det är vanskligt att ställa sig med de där ekonomistiska argumenten om diversity management i ryggen. Vi kan ta Expressens löpsedel med rubriken "Kör ut dem!" som exempel. Det löpet är karaktäristiskt för hur det skrivs om invandrare. Det upprörande är inte innehållet utan tilltalet, att de tänker på invandrare som en grupp verklig nog att tala om, men alltför overklig att tala till.

Den föreställda läsaren är Svenne som kommer hem från jobbet och ska läsa tidningen medan Britta lagar maten. Och så ser inte Sverige ut för fem öre, inte de könsrelationerna, inte den etniska tillhörigheten, inte någonting.

Vaknar man upp ur det träsket uppstår två frågor; dels uppstår den publicistiska frågan, vem vill vi göra tidning för, vem är vår moraliska uppdragsgivare? Sedan finns det en kommersiell fråga om hur bred vår målgrupp skulle kunna bli. Svaret på den senare kan vara att det är bäst att fortsätta att göra en tidning som låtsas att Sverige ser ut som på 60-talet, att man gör det som marknads- och mediasegmentering alltid handlat om: produkter för identifierade målgrupper vars identitet i sin tur förstärks genom själva produkten.

Tittar man i ett nära perspektiv lönar det sig alltid att vara en medlöpare, det lönar sig att vara inhuman och det lönar sig att gå med traditionen. Traditionsbrott straffar sig på kort sikt. Man kan hamna utanför, bli slagen, i värsta fall fängslad, kanske avrättad i vissa kulturer. Beskrivningen av världen släpar alltid efter världens faktiska tillstånd. Men, märk väl, den släpar efter. Den står inte fast. Stora förändringar bryter alltid förr eller senare igenom och blir stora nyheter.

Jag vet att det finns väldigt många människor i förorterna med en kompetens som inte tas tillvara. Och den som kan tillvarata den kompetensen kan få en ekonomisk fördel. Om jag hade pengarna och plattformen att utveckla de människornas möjligheter att uttrycka sig så vet jag att det skulle ge avkastning. Och den plattformen håller jag på att få.

Exakt vilken är den där kompetensen?

Det finns språkkunskaper och annan typ av kunskap som vem som helst kan skaffa sig. Men på ett djupare plan, så finns det också en ilska och en överlevnadsvilja. Jag tror att det är starka människor som klarar av att ta sig över havet, som klarar att lämna sina gamla hem för ett nytt. Jag tror att människorna som gör det har en viss kaliber. Även brottslingarna. Tar man sedan de politiska flyktingarna så är det människor som faktiskt har valt att inte hyckla, som vägrat att låta sig tystas, helt enkelt. Det är klart att det är en kompetens.

Samtidigt som du kritiserar dagens rekrytering till medierna har du sagt att rasism är ett massmedialt överhettat ämne och att det finns ett massmedialt utrymme att exploatera som svartskalle. Själv har du erbjudanden från tre olika förlag om att skriva en bok. Varför finns det utrymmet och hur ska man förhålla sig till det?

Jag är extremt förvirrad när det gäller den frågan. Jag befinner mig någonstans i den där exploateringszonen och tycker inte om det. Går man över en viss gräns så tappar man all trovärdighet. Jag var först väldigt misstänksam mot hela Elbylprojektet, men vi hade hela tiden en dialog om vilka vi var och vad vi representerade och vad vi inte skulle låtsas vara. Det är klart att ibland trillade vi dit för det var människor som gjorde Elbyl, inte robotar. Däremot har karusellen runt Elbyl varit jävligt påfrestande.

Varför skall jag sitta i en tv-debatt med Alexandra Pascalidou och Kurdo Baksi? Vad är det som gör att vi ska sitta där och diskutera? Vad är jag där för att representera? Jag kan må dåligt i flera dagar efter att ha varit med i ett sådant sammanhang. Samtidigt är det svårt att säga nej, för de där sammanhangen är sjukt nog en genväg rakt upp till att diskutera med de människor som innehar verklig makt.

Latin Kings är ett exempel på några som jag tycker hanterade den här grejen bra. Jag lyssnade på deras skivor häromdagen och tycker att Dogge är otroligt bra. Han sätter fingret på väldigt mycket som jag har upplevt i min uppväxt. Sen kan nån socialkärring någonstans ta det och använda det till vad fan hon vill, men Latin Kings skötte sig bra. Problemet som de visar på är att man väldigt lätt kan bli undansopad som en trend. I skuggan av betongen var ett väldigt passande namn på andra plattan. Ingen brydde sig. Ingen köpte skivan trots att den är minst lika bra som den första.

Jag tycker också att Latin Kings var bra. Men det var inte därför de fick sitt genombrott. Det fanns ett väldigt stort massmedialt intresse för livet i förorten och det fanns en massa konstiga föreställningar om det livet. Men det fanns inget ansikte som passade föreställningarna. Latin Kings fyllde det vakuumet. Jag har inte bott i Alby, men samtidigt är det klart att även om en del Albybor känner igen sig i Dogges låtar så finns det 95 procent albybor som inte känner igen sig alls.

Latin Kings deltog i reproduktionen av förorten som ett kriminellt ghetto och då exploaterar de det utrymme som finns på fel sätt. De spelade en roll i ett drama som någon annan regisserade.

Man kan översätta deras situation till den här intervjusituationen. Det jag kan överföra till dig är sådant som du är intresserad av. Jag kan försöka berätta resten, men du kommer troligen att välja bort det. Latin Kings berättade sin historia. Hur media sedan använde den historien, vad de tog fasta på och så vidare, är inget som Latin Kings kan kontrollera.

Och det gäller lika mycket för varje grupp som försöker göra sig hörd. Det finns en viss historia som berättas om villaägarna. En bild av en rasistisk, småaktig, territoriefixerad person, en på tio förgriper sig sexuellt på sina barn, och så vidare. Det är en bild som vi fått genom Striptease, Stig Larsson och Aktuellt och den är precis lika onyanserad som bilden av Rinkeby.

Jag och Clara Mannheimer berättade för Aftonbladet om hotbreven vi har fått från nazister. Enda anledningen var att locka tittare till Elbyl. Visst kände jag ett obehag när jag såg rubriken "tv-kändisar hotade av nazister" eller över att det aldrig framkom i artikeln att jag fick sådana brev och samtal långt innan jag satt min fot på Sveriges television, för att min farsa heter Abdalla Saleh. Nästan alla med ett sånt namn har fått hotsamtal någon gång. Det är ju en del av verkligheten. Jag har aldrig gått till någon tidning med det tidigare och ingen tidning hade tryckt det om jag inte blivit känd i tv. Allt det spyr jag på, men har man ett tv-program att marknadsföra och en marknadsavdelning på Sveriges television som inte fungerar så får man använda det man har.

Vad är det du vill göra som du anser att andra journalister inte gör?

Jag känner mig ganska främmande på seminarier på journalisthögskolan eller hos Föreningen grävande journalister, för mitt tillvägagångssätt är så annorlunda. Trovärdighet för en grävande journalist är att ha bevis för sina påståenden. För mig är det egentligen ointressant. För mig innebär trovärdighet att skådespelarna är bra.

En god svensk kan göra en dokumentär om gatubarnen i Rio som ingen tror på, och ett gäng onda amerikaner kan göra en Hollywoodrulle om en fotomodell i Rio som alla tror på. I den situationen är det svensken som har att lära av amerikanerna inte tvärtom.

Jag tänker mig att det är just den som vill säga det som går på tvären som måste följa spelreglerna allra mest slaviskt. Att det bara är då man kan tränga igenom. Om jag vill säga att Sverige är ett land infekterat av rasism, att rasism inte bara gäller några förvirrade högerextremister, så måste jag använda hårddata, annars kommer folk inte att lyssna just för att de inte vill tro att rasism är något som har med dem själva att göra.

Det där tror jag är myten. Jag tycker att Dostojevskijs romaner är så trovärdiga att de nästan framstår som reportage från hans tid. Jag lär mig mer om hur en ung rysk student tänker genom att läsa Brott och Straff än genom att läsa en dagstidning från samma tid.

Problemet med alla förortsbeskrivningar är inte att de är förljugna. De är bara dåligt gjorda. Jämför Stockholmsnatt och Pusher. Pusher har en professionell skådespelare i huvudrollen. I Stockholmsnatt har vi en riktig värsting. Den ska vara lite dokumentär, men det gör den inte mer sann.

Pusher har ett bra manus, en bra story. När jag ser den så vet jag, trots att jag aldrig varit i Köpenhamns undre värld eller sålt knark på gatan, att så där är det. Jag köper allting direkt.

Varför har folk i Tensta och Rinkeby sett Scarface men inte Vredens barn och Elbyl? För att Scarface på sätt och vis är mer sann än det dokumentära reportaget. De som gjorde Scarface gick in med sin själ och bestämde sig för att övertyga oss.

Jag har alltid trott på sagan. Senast för något år sedan läste jag om alla de sagor som min pappa läste för mig när jag var liten. Jag har skrivit några saker för tidskriften .doc i sagoform, och det trots att allt jag skriver har hänt. När jag skriver i sagoformen så är det lättare att understryka det jag tycker är viktigt. Det planlösa objektiva berättandet däremot: "Statoil-macken i Trångsund rånades av tre turkar". Det saknar dramaturgi och i bristen på det får berättaren ta till komponenter som blod, våld eller främlingsrädsla.

Vad jag vill är egentligen att fylla upp glappet mellan mediaverkligheten och människors liv med berättande.

Om jag gör en tidning eller ett tv-program så vägrar jag att ge en millimeter till Runar. Om det inte är så att jag upptäckt något helt nytt med honom, som i intervjun med Omar Sharif i Alive, eller jämförelsen mellan Leif "Loket" Olsson och satan i Atlas.

Varför är Loket satan?

Satan har många skepnader. Satan i Sverige är i dag den som sänker ribban på medvetandet och som hela tiden verkar för fördumning och trångsynthet, som hela tiden vill att människor ska kräva mindre av sig själva och andra. Leif "Loket" Olsson är en av många representanter för detta.

Jag tror att vi befinner oss i slutet av vår civilisation. En mental förslappning breder ut sig. Å ena sidan finns det en massa människor som glömt varför de gör saker, som tappat bort sin drivkraft. Å andra sidan finns det en jävla massa hungriga människor som saknar en massa saker och som förr eller senare kommer att ta den drivkraften och krossa dekadansen. Det mörker, den fundamentalism som finns i den muslimska världen är ett uttryck för den drivkraften.

Jag är i opposition till vår civilisation, men jag är inte så säker på att jag vill träffa på de som kommer efteråt, de som kommer att skriva de nya lagarna.

Vad ska du arbeta med framöver?

Allt jag gör handlar innerst inne om att framkalla en bild. Jag får en vision och så vill jag göra den tillgänglig för världen. Jag vill hålla i den. Det är det som håller mig vaken om nätterna.

Jag vill använda den drivkraften till att berätta saker som inte berättats tidigare, berätta dem bättre än de lögner som andra ger trovärdig gestaltning. Jag vill vara med i kampen om att berätta verkligheten.

Faktaruta
TARIK DAVID JOHAN SALEH

Född 1972. Modern är svensk och lärare. Fadern är egyptier och filmare.
Saleh gick ut samhällsvetenskaplig linje 1992 med 2,7 i snittbetyg. Han
saknar all annan formell utbildning.
Under många år målade han graffitti, först illegalt och sedan
kommersiellt. För Music Sweden gjorde han tillsammans med Alexander
Kurlandsky Kameleonten på Nybrogatan mitt emot biografen Astoria.
Arbetade med projekt på olika reklambyråer mellan 1992 och 1995. Hans
kollegor från den tiden beskriver honom som entusiastisk, idérik och
duktig, men har också klart för sig att han inte ville fortsätta med reklam
och betraktade branschen med en viss nedlåtenhet.
1996 startade han tidskriften Alive i Kairo tillsammans med Alexander
Kurlandsky, Basil Ramzy och Sherif El-Hoseini.
När han rekryterades till Elbyl ville producenterna ha honom framför
kameran.
Under sommaren har han tillsammans med Clara Mannheimer och Po Tidholm
arbetat med att utforma en ny tidskrift. Den planeras komma ut i november
under namnet Atlas. Ej att förväxla med Arenas bokförlag med samma namn.

Arena Nr 4 September 1998