Oivvio Polite betvivlar att ordet står för det vi tror att det betecknar.
Ozan Sunar satt med i TV4:s valvaka och sa bland annat ungefär följande: "Det offentliga samtalet saknar fortfarande en mognad i användningen av begrepp som 'mångkulturell' och 'invandrare'. Vi ska vara glada över att de frågorna inte diskuterades mitt i en pressad valrörelse. Den diskussionen hade blivit vingklippt." Det blev tyst i studion en stund. Programledaren tappade målföret.
Är det så illa beställt? Besitter vi i dag inte ens orden som behövs för
att kunna tala om det som många verkar bedöma som ett av vår tids stora
problem?
Efter att ha läst ett par färska böcker från Bokförlaget Nya Doxa
skulle jag vilja påstå det.
Den kanadensiske filosofen Will Kymlicka försöker i Mångkulturellt medborgarskap utröna hur man utifrån liberala grundvärderingar ska förhålla sig till det mångkulturella samhällets utmaningar.
Ansatsen kan verka lite stelbent. Kritikern kan fråga om det inte vore rimligare att först finna hållbara ställningstaganden om minoriteters rättigheter, människors rätt att invandra, rätten att bära slöja i offentliga yrken och den mängd andra frågor som tiden ställer oss och sedan revidera sin liberala teori utifrån de ställningstagandena.
En fördel med att utgå från en ideologisk grund är politisk-strategisk.
I dag är det egentligen bara extremhögern som förmår göra ett ideologiskt ställningstagande till det mångkulturella samhället. Om socialister, liberaler på lång sikt vill kunna tävla om kontrollen inom det här fältet måste de kunna erbjuda ideologiskt grundade alternativ, inte bara pragmatiska lösningar.
Kymlickas systematiska tillvägagångssätt visar sig också ha andra förtjänster. Inte så mycket för de praktiska förhållningssätt han slutligen föreslår - vilka är rätt okontroversiella - utan för att han tänker från botten och är tvungen att göra många viktiga begreppsbestämningar på vägen upp.
Hans föresats är att tillbakavisa antagandet att liberalismen inte tillerkänner grupper rättigheter utan endast individer.
Han visar på ett övertygande sätt att individen bara kan vara fri om hon har tillgång till en kultur utifrån vilken hon kan ta ställning till olika sätt att leva.
När han i nästa steg försöker visa att individen för att kunna fatta fria val behöver tillgång till sin "egen" kultur, och inte till vilken kultur som helst, blir resonemanget suddigare. En outtalad och tvivelaktig premiss är att det skulle vara möjligt för en individ att tillägna sig en kultur utan att göra den till sin egen.
Den Norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksens bok Etnicitet och nationalism är inte så mycket ett eget bidrag som en introducerande redogörelse för en del av den empiriska och teoretiska forskningen kring etnicitet. Som sådan är den säkert inte sämre än annat i genren.
Både dessa böcker har relevans för oss genom att de hjälper oss att utveckla den mognad i användning av orden 'mångkulturell', 'etnisk', 'invandrare' osv som Ozan Sunar efterlyser.
När vi etablerat den mognaden har vi avsevärt mycket bättre utsikter att närma oss och begripa vår komplicerade verklighet.
Kymlicka gör en distinktion mellan etnisk kultur och samhällelig kultur. De samhälleliga kulturerna är det större ramverk av lagar, officiella språk, ekonomiska system osv som inrymmer olika etniciteter, religioner och livsstilar.
Den distinktionen ser inte ut mycket för världen, men jag tror att den kan göra stor nytta i det svenska offentliga samtalet om mångkultur, där många deltagare fortfarande sätter likhetstecken mellan etnicitet och kultur.
Den ökade närvaron av människor med ickenordiskt ursprung framställs ofta som en av de stora, om inte den största, förändringen i Sverige under efterkrigstiden.
Den etablerade sanningen säger att Sverige från att ha varit kulturellt homogent blivit mångkulturellt. Med Kymlicka kan vi revidera den sanningen och istället säga att Sverige blivit mångetniskt, vilket är en betydande skillnad.
Som religion, sexuell orientering m m är etniciteten i det moderna samhället i stor utsträckning en privat angelägenhet.
Industrialiseringen, den förändrade maktstrukturen, den massmediala explosionen; dessa och andra förändringar inom den samhälleliga kulturen utgör de stora omvälvningarna i Sverige under vårt sekel, inte det ökade antalet etniciteter.
Mångetniciteten ställer oss inför en del verkliga utmaningar, men dessa är knappast av ett nytt slag. Jag tror att diskrimineringen av svartskallar i dag i grunden är av samma slag som den historiska diskrimineringen av kvinnor.
Män har traditionellt återskapat sin gruppidentitet genom att utestänga kvinnor. I dag återskapar "svenskar" sig själva som grupp genom att utestänga "invandrare".
Hylland Eriksen påpekar också att många antropologer talar om etnicitet som det system som markerar gränsen mellan en grupp och omvärlden, snarare än som gruppens kultur.
Etnisk diskriminering har inte nödvändigtvis med kulturella skillnader att göra. Svarta och vita amerikaner utgör skilda etniciteter, är kulturellt sett väldigt lika och är fullt kapabla att diskriminera varandra på etniska grunder.
Jag tror att det förhållandet kastar ljus också över relationerna mellan olika etniska grupper i Sverige. Diskrimineringen här har inte heller nödvändigtvis med kulturella skillnader att göra.
För mig framstår mycket av pratet om det "mångkulturella samhällets problem" i Sverige alltmer som en projektionsskärm för den allmänna diversifieringen av värden och livsstilar. Invandringen tycks ha fått symbolisera splittringen i vårt nu.
Will Kymlicka
Mångkulturellt medborgarskap
övers. Per Lennart Månsson
Nya Doxa
Thomas Hylland Eriksen
Etnicitet och nationalism
övers. Sören Häggqvist
Nya Doxa
Expressen