"S:t Mikael", "Charter", "Singelliv" och "Skilda världar". Hösten har sannerligen gått i tvåloperans tecken. Kultursidan bestämde sig för att låta några kritiker ge sin högst personliga syn på:
En ny bok
Göran Everdahl
Tvål! Kärlek, svek och härligt hat på teve
Bokförlaget DN
J R Ewing förvånade aldrig någon. Bara Miss Ellie, den hopplöst
godtrogna modern, lät sig gång på gång chockeras av hans vidrigheter.
För oss tittare krävdes bara en blick. Hatten och leendet sa oss allt om
den mannen. Varken nuet eller framtiden höll på några hemligheter om J
R. Efter 300 avsnitt var hans leende detsamma.
Om såpoperans rollfigurer är påfallande statiska tar intrigen i gengäld
mer överraskande svängar, ibland så överraskande att vi som tittar
undrar vad manusförfattarna egentligen har betalt för. Mest känd av
dessa märkligheter är förmodligen Bobby Ewings död och återuppvaknande.
Mot slutet av den åttonde Dallassäsongen hade Bobbys skådespelare
Patrick Duffy bestämt sig för att hoppa av. Bobby omkom i säsongens
sista avsnitt. När han återvände en säsong senare förklarades hans död
vara en del av Pamelas trettio avsnitt långa dröm, i Dallasologin känd
som "The dream season".
Den roligaste tolkningen av den anomalin säger att manusförfattarna är korkade, men det håller förstås inte. Snarare får man ta Pamelas dröm till intäkt för intrigens totala underordning under rollfigurerna. En såpas intrig har inget eget värde. Intrigen är ett medel för att visa upp ett bekant persongalleri i ständigt nya turneringar. Det vi intresserar oss för när vi tittar på såpa är inte händelseutvecklingen. Vi vill se våra välbekanta hjältar en gång till och vi vill att de skall vara som de alltid har varit.
Såpoperan påminner på så sätt mer om muntlig berättarkonst än om samtida dramatik eller film. Också Homeros arbetade med ett skafferi av färdiga rollfigurer och formler. Den tradition han följde påbjöd inte originalitet; klichén var trumf. Rapsodens sysselsättning - raphsodein - betyder ordagrant "att sy ihop sånger". Homeros var en berättelsernas DJ.
Han berättade aldrig något publiken inte redan visste. Hans karaktärer utvecklades aldrig. När Odysseus kommer hem efter tjugo års äventyr är han samme förslagne ädling som en gång lämnade Itaka.
Hos J R och Odysseus finns inga dolda meningar att uttolka. Lika lite som "Odysséen" är "Dallas" en allegori. Den som letar efter djupare meningsskikt i en såpopera kommer bara att bli förvirrad. Såpan kommer att framstå som en ogenomtränglig vägg bakom vilken djupa sanningar döljer sig.
Journalisten Göran Everdahl har givit sig långt in i såpornas värld av uppenbara betydelser och tagit dem för vad de är. Han har låtit sig uppslukas av "Falcon Crest", "Arvingarna", "Onedin-linjen", "Love Boat", "OP 7", "Skilda världar".
I boken Tvål! Kärlek, svek och härligt hat på teve skriver han genrens historia från följetongsromanen över seriestrippar till de 30-talets amerikanska radiosåpor som tycks utgöra såpaindustrins verkliga startskott.
Tvättmedelstillverkaren Procter & Gamble ville marknadsföra sina produkter till hemmafruar, men radion sände inga dagtidsprogram som lockade målgruppen. Radiostationen WGN gav skådespelerskan Irena Phillips i uppdrag att skapa en serie som var underhållande men ändå inte så uppslukande att lyssnaren lät såsen bränna vid. Resultatet, "Painted Dreams", började sändas 1930 och blev en omedelbar framgång.
Enligt Everdahl har ingen enskild person haft ett så starkt inflytande över en genre som Irena Phillips haft över såpoperan. Redan i det första experimentet använde hon sig av parallella histo-rier utan definitiva slut, känslomättad bakgrundsmusik och varje avsnitt var försett med en cliffhanger. Phillips uppfann såpan och bara detaljer skiljer hennes verk från "Tre Kronor" och "Beverly Hills".
Denna insikt om de obetydliga variationerna mellan nu och då hindrar inte Everdahl från att ägna större delen av boken till att relatera innehållet i alla såpor du någonsin zappat förbi och lika många till. Med jämna mellanrum avbryts redogörelsen för kapitelrubriker. De fyller en typografisk funktion, men de markerar inte en struktur i texten som flyter på lika jämnt som "Hem till gården". Everdahl verkar aldrig ha bestämt sig för vilken bok han skall skriva eller varför det är viktigt att skriva om såpor.
Ett alternativ hade kanske varit att lägga sig närmare den receptionsanalytiska populärkulturforskning som undersökt hur framför allt kvinnor använder sig av såpopera i sitt eget identitetsarbete.
Mer än något annat tycks "Tvål" drivas av en oreserverad kärlek till genren och för den som delar författarens besatthet är det kanske en underbar bok.
För mig känns den, trots att Everdahl späckat texten med fyndiga vändningar, ganska ointressant. Med undantag för ett avsnitt om finkulturens nervösa förhållande till populärkulturen förblir analysen grund och oinspirerad.
I sista kapitlet levereras dock en flippad framställning av såpakaraktärernas dödsrike där "Varuhusets" Margareta Öhman ingått förbund med Elizabeth Onedin. Det är en värld "rik på rörelse men fattig på nyanser, stor som evigheten men hanterbar som en 21-tums Finlux". Slutkapitlet dimper ner som ett energiskt frispel med alla kulor på plan samtidigt. Författaren försöker inte tränga sig bakom såpornas ytskikt för att hitta någon djupare mening. I stället skriver han vidare på dem. Han sätter en tappkran på såpornas samlade rörelseenergi och ut kommer bilder, nya men ändå välbekanta. För min del hade hela boken gärna fått se ut på det sättet.
Oivvio Polite
Kritiker i Expressen
Publicerad i Dagens Nyheter