Oivvio Polite diskuterar en statlig utredning om "utländsk arbetskompetens".
Häromveckan presenterade utbildningsdepartementet en utredning som talar
om hur fler invandrare skall få jobb, Validering av utländsk
arbetskompetens (SOU 1998:165). Tanken är att invandrare går utan arbete
för att arbetsgivare har svårt att bedöma utländska utbildningar. Om
arbetssökande Pettersson visar sitt betyg från en svensk
elektrikerutbildning så vet arbetsgivaren vad Pettersson kan. Om
arbetssökande Sadigh visar upp sitt betyg från en iransk
elektrikerutbildning så kan arbetsgivaren inte ens läsa det.
I framtiden är det tänkt att Sadigh skall kunna få sina kunskaper
dokumenterade av en svensk myndighet, varefter arbetsmarknadens portar
skall öppna sig för honom. Processen kallas, något osvenskt,
"validering" och föreslås bedrivas i Ams regi. Ams initierade redan 1988
en liknande verksamhet, som dog ut.
Oberoende av Ams har högskoleverket sedan 1984 översatt utländska högskoleexamina till svenska förhållanden. Det nya med det föreslagna systemet är att det skall vara öppet för alla, oavsett medborgarskap och skolbakgrund. Den förväntade effekten av detta är en ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Denna och många andra goda effekter är kanske att vänta av det föreslagna systemet. Däremot är det tveksamt om det kommer att ordna arbetslösa invandrares problem.
Hur rimligt är egentligen antagandet att invandrararbetslösheten beror på svårigheter med att värdera utländska utbildningar? Det finner inget stöd i erfarenhet från de tidigare verksamheterna inom AMS och Högskoleverket.
Dessa verksamheter har nämligen aldrig utvärderats.
Utbildningsdepartementets utredare har inte heller bemödat sig om att få klarhet i den saken. I stället har de lyssnat på arbetsgivarna. I en gallup från 1997 utfrågades 450 företagare om vad som hindrar dem från att anställa invandrare.
"Varför anställer ni inte invandrare", frågade opinionsinstitutet. "Beror det på att ni tycker illa om dem?" "Nej för sjutton, inte vi inte", svarade företagarna. "Beror det på att ni har svårt att värdera utländska utbildningar?", frågade opinionsinstitutet. "Ja visst gör det det", svarade företagarna.
Den linjen går utredarna på. Möjligheten att invandrararbetslösheten skulle kunna bero på diskriminering diskuteras aldrig.
Den som vill försvara utredarna kan hänvisa till det direktiv de fått av regeringen. Inte heller där nämns diskriminering. Den som sedan vill försvara regeringen kan säga att existensen av diskriminering inte har någon betydelse för det här initiativet och att arbetet med att få in invandrare på arbetsmarknaden måste bedrivas längs flera fronter.
Det är inte ett fullgott försvar. Om diskriminering är den avgörande orsaken till invandrares svårigheter på arbetsmarknaden så kan förslaget leda till att en bearbetning av de verkliga problemen fördröjs.
Det sållar sig därför till den massa av rapporter som säger att problemen med närvaron av nya etniciteter kan lösas genom att invandrarna dras genom myndighetsmaskineriet.
Förhållningssättet är problematiskt inte framför allt för att det är etniskt ensidigt, utan för att det är tekniskt. Det förutsätter att människor läser ansökningshandlingar på samma sätt som de läser specifikationen för en tvättmaskin. I ett sådant perspektiv ter sig diskriminering som en anomali alltför osannolik att utredas. Kanske är detta perspektivs obrutna fortvaro förklaringen till att det i Sverige saknas grundläggande forskning om diskriminering. Den forskning som finns handlar framför allt om upplevd diskriminering och den kan, lika lite som arbetsgivarnas påstående att de inte diskriminerar, tas som evangelium.
1993 initierade International Labour Organization en internationell jämförande studie av arbetsmarknadsdiskriminring. En del av studien gick ut på att besvara jobbannonser. Varje annons skulle få svar från två fingerade personer - en från den etniska majoriteten, den andra från en etnisk minoritet. De sökandes kvalifikationer skulle vara identiska.
I Sverige sökte två forskare, Åke Sander och Maritta Soininen i Stockholm, medel från Socialvetenskapliga forskningsrådet för att genomföra ILO-projektet. De fick avslag med motiveringen att den föreslagna forskningen var oetisk och möjligen även olaglig.
I Storbritannien resulterade liknande forskning redan under 60-talet i en radikal diskrimineringslagstiftning. Liknande studier har sedan dess genomförts i de flesta västländer.
Förr eller senare kommer de att genomföras här också. Då kommer man kanske att undra hur en utredning som utbildningsdepartementets någonsin kunde skrivas.
Expressen