Integration i själva verket?

Oivvio Polite försöker förstå vad regeringen egentligen vill.

Måndag eftermiddag ringer medborgaren Abdalla Sharma till integrationsverket.

Verket:

• Integrationsverket.

Välkommen.

Abdalla:

• Ja hej, jag heter Abdalla Sharma. Jag har ett problem.

Verket:

• Ja.

Abdalla:

• Jo, min lillebror ska börja gymnasiet till hösten. Och han kommer att gå i Skärholmens gymnasium. Han kan inte svenska, men han är född i Sverige.
  
  Verket:

• Hmm.

Abdalla:

• Jag vill att han ska gå gymnasiet inne i stan. Kan ni hjälpa mig att fixa in honom kanske på Norra Real eller Södra Latin? Han vill gå samhällsvetenskapligt program.

Verket:

• Ja, hörrödu, kan du vänta ett tag.

(Tyst)

Verket:

• Hallå. Jag pratade med en kamrat här och hon sa att det bästa du kan göra är att först vända dig till kommunen, till skolkontoret där, och prata med dem så hjälper de dig.

Abdalla är en verklig person och hans problem är verkligt, men det var jag och inte han som ringde till integrationsverket. Jag ägnade resten av dagen till att, i Abdallas namn, ringa runt till olika personer i Stockholms stad och lokala stadsdelsförvaltningar.

Jag möts av idel välvilliga personer. Men varje samtal avslutas med att jag hänvisas vidare till någon annan tjänsteman på någon annan avdelning.

Och vid dagens slut så har jag inte på något sätt närmat mig lösningen på Abdallas problem.

Det är förstås orättvist att testa det drygt halvårsgamla integrationsverkets kvalitet på detta sätt. Dess verksamhet riktar sig inte mot enskilda, utan mot kommuner och myndigheter.

Abdallas exempel är trots det illustrativt för hur det står till med det som kallas integrationspolitik. Den är rörig och verkar inte komma någonvart.

Det som skiljer Abdallas exempel från den stora bilden är att han har definierat det problem han vill lösa. Det har den socialdemokratiska integrationspolitiken aldrig gjort.

Även den jämförelsen är förstås väldigt orättvis. Att identifiera ett samhälles problem är något annat än att inse att ens lillebror har bättre framtidsutsikter om han går i skola med rika svenska barn än med fattiga invandrade.

Men ändå. De dokument som utstakar integrationspolitiken känns minst sagt luftiga. Jag har läst utredningarna Sverige, framtiden och mångfalden (SOU 1996:55), Lika möjligheter (SOU 1997:82), propositionen Sverige, framtiden och mångfalden (1997/98:16), socialförsäkringsutskottets betänkande (1997/ 98:SfU6) över propositionen samt regeringens regleringsbrev till integrationsverket.

Och efter all denna läsning har jag fortfarande inte en aning om vad det är integrationspolitiken ska åtgärda, hur den ska göra det eller vad som ska komma när alla åtgärder är vidtagna.

Det här säger jag inte för att vara elak. Jag har verkligen försökt att förstå.

Under avdelningen Integration fastslås i regeringens proposition bland annat följande:

"Integration kan syfta till något som ska uppnås, dvs ett mål, eller på en process eller en kombination av mål och process. Man kan tala om integrationsprocesser på den individuella nivån och på samhällsnivå. Integrationsprocesserna kan knytas till t ex kulturella, sociala och ekonomiska aspekter.

Staten bör inte fastställa övergripande mål för enskilda individers integration. På den individuella nivån bör integration betraktas som ett livsprojekt vars innehåll och mål endast kan bestämmas av individen själv. (...)

Regeringen anser att när begreppet integration används i sammanhang som rör samhällets etniska och kulturella mångfald bör det i första hand avse processer på individuell och samhällelig nivå."

Det här är inte ett elakt valt citat, jag lovar. Det här är det mest exakta som regeringen har att säga om betydelsen av integration. Av tre lika luftiga övergripande mål för integrationspolitiken sätter regeringen följande först: "Lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund."

Det låter som något alldeles utmärkt. Men utan vidare precisering kan det betyda vad som helst.

Det kan betyda att större energi ska ägnas åt att komma till rätta med diskriminering på arbetsmarknaden och det kan betyda att varje barn ska skiljas från sina föräldrar vid födseln. Dessa preciseringar saknas.

Propositionens underrubrik är "Från invandrarpolitik till integrationspolitik" och när den kom i september 1997 så slogs det på trumman för denna förskjutning. Den nya politiken skulle vara en angelägenhet för hela befolkningen. Redan i pressmaterialet meddelades att integrationen skulle uppfattas som en process "som omfattar hela samhället och inte som en process som innebär ensidig anpassning av de invandrade samhällsmedborgarna." Betonandet av integrationens ömsesidighet återkommer sedan på flera ställen, men innebörden av denna ömsesidighet är om möjligt otydligare än innebörden av integration.

Vill man ta reda på vad integrationspolitik egentligen handlar om får man gå bakvägen, man får se efter vad den ansvariga myndigheten, integrationsverket, gör med sina pengar.

Hela 95 procent av de tilldelade 2,3 miljarderna betalas ut till kommunerna för flyktingmottagande. Exakt vad detta mottagande ska innehålla för integrerande åtgärder är upp till kommunerna att bestämma och därför svårt att få en samlad bild av, men framför allt tycks det handla om språkundervisning. Integrationspolitik är i praktiken helt enkelt svenska för invandrare.

Varje invandrarminister (och på senare tid integrationsminister) sedan hedenhös har understrukit vikten av goda kunskaper i svenska för den som vill ta sig fram i Sverige. Jag tror att den vanligaste formuleringen av denna tanke är att "språket är nyckeln". Givetvis upprepar 1997 års proposition detta påstående. Att man behöver kunna svenska för att klara sig i Sverige framstår också intuitivt som en självklarhet.

Att något har sagts många gånger och att det tycks vara självklart betyder dock inte att det är sant. När Hassan Hosseini-Kaladjahi, forskare vid Mångkulturellt centrum, utvärderade en rad integrationsprojekt i Botkyrka kommun kunde han konstatera att det inte finns någon korrelation mellan invandrares kunskaper i svenska och deras framgång på arbetsmarknaden.

För ett par veckor sedan gjorde integrationsverkets chef, Lars Stjernkvist, tillsammans med en av sina medarbetare Hedi Bel Habib ett första offentligt utspel. I en artikel på DN Debatt förklarade de hur stora pengar som kan sparas genom att regionalstöd, nyföretagarstöd och flyktingmottagande samorganiseras. Nyanlända invandrare borde enligt Stjernkvist och Bel Habib stimuleras till att bosätta sig i Norrland och starta företag där. Förslaget blev utskällt på de flesta ledarsidor och kanske med rätta.

Det som ingen framhållit är att förslaget faktiskt lyckas göra något konkret av de luddiga integrationspolitiska riktlinjerna. Deras förslag tar "samhällets mångfald som grund", det lyfter integrationsfrågorna till den generella politikens nivå och det syftar till att ge förutsättningar för individers egen försörjning och delaktighet i samhället. Allt detta är målsättningar som uttryckts av regeringen.

Därför är det egentligen inte Stjernkvist och Bel Habib som ska kritiseras. Det är den socialdemokratiska regeringen som brustit i ansvar genom att vara otydlig.

Jag tror att denna otydlighet har varit ett sätt att manövrera mellan en rad motsatta viljor.

Genom att vara vag kan regeringen i den ena änden glida undan kritiken från de svenskar som oroar sig för att en ömsesidig integration leder till avkall på grundläggande svenska värden. I den andra änden kan otydligheten hjälpa till att klara av en diskussion med de invandrare som menar att segregationen beror på svenskars rasism.

Regeringen har genom sin otydlighet berövat befolkningen möjligheten till en grundlig diskussion om integrationspolitiken och den har berövat sig själv möjligheten att komma till några verkliga insikter.

Regeringen förblir förvirrad och vid dagens slut har den inte närmat sig en lösning på problemet.

Expressen