Först en eloge till ABF. Trots att Stockholm igår bjöd på den första riktiga sommarkvällen så drog man fulla hus. Den här gången handlade debatten som kommunismens förbrytelser. Staffan Skott som nyligen utkommit med Aldrig mer! En bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten var huvudattraktionen. Vi sin sida hade han före detta VPK:aren och riksdagsmannen Bo Hammar.
Skott förklarade hur hans intresse för slaviska språk på 60-talet sände honom till Sovjet. Hemkommen till Sverige upptäckte han att hans gamla klasskamrater hyllade en ideologi som han lärt sig associera med terror. Bo Hammar, inkallad som före detta kommunist, kunde också han berätta om hur klok och sansad han förblev under den politiska förvirringens 60-tal.
Tillsammans utgör de en levande kommunismencyklopedi. De kan den kommunistiska internationalens exkommunikation av Tito och någon dansk vänsterledare som rinnande vatten. Skott använder kunskaperna för att befästa kommunismens monstruositet. Hammar, som får gå på defensiven, använder sina kunskaper till att försöka rädda något ur samma ideologi.
Båda är överens om att vänstern måste konfrontera och göra upp med sitt förflutna. Men för mig som inte var med när det begav sig förblir - alla siffror till trots - både behovet av uppgörelse och dess innebörd otydligt.
Finns det verkligen en relation mellan Lenins terror och den svenska vänstern av idag? Hammar och Skott nämner båda upprört Ung Vänsters ordförande Jenny Lindahl. Vilka förbrytelser hon gjort sig skyldig blir aldrig klart. Det återstår för framtidens historiker att fastställa.
Expressen