ANTECKNAT
Filmaren Maj Wechselmann mottog för ett några dagar ett par videokasetter från en jugoslavisk filmprofessor. Kassetterna innehåller två timmar dokumentärt råmaterial insamlat från början av april till mitten av maj, till största delen från Belgrad. Detta material har Wechselmann hastigt redigerat ner till en halvtimma som i går förevisades pressen i Stockholm.
Det är ett porträtt av NATO-bombningarnas konsekvenser för den jugoslaviska befolkningen. Det visar inte bara sönderbombade broar och brinnande oljeraffinaderier, utan även bostadsområden jämnade med marken, civila lemlästade och dödade av splitterbomber.
Det första som slår en är svårigheterna med att värdera materialet. Vem är dess ursprunglige avsändare? Wechselmann vet själv inte mer om personen som hållit i kameran mer än att denne med största sannolikhet arbetar inom den jugoslaviska televisionen. Varför har det varit svårt att få ut kassetterna ur Jugoslavien när innehållet bara kan uppfattas som en appell att stoppa bombningarna?
Det andra som slår en är att detta problem i djupare bemärkelse gäller all rapportering. Inte bara den från det här kriget. Wechselmanns egen drivkraft är erfarenheterna från västmakternas ingripanden i Irak. Medierapporteringen från Bagdad handlade mest om religös ortodoxi. På plats bevittnade hon dels en mer sekuläriserad verklighet och framför allt ett mänskligt lidande som inte varit synligt i tvrutan.
Förhoppningsvis kommer tv-redaktionerna, som har materialet till sitt förfogande, att visa det för en större allmänhet.
Expressen