Oivvio Polite hänger sig åt Pluton Svea och Division S.
Kelloggs gjorde i början av 70-talet ett reklaminslag med den populäre
komikern Bob Hope. Hope spelade mot Kelloggs tecknade maskot Tony the
Tiger, som är helt tokig i cornflakes. Bob sa någonting roligt - om
cornflakes får man anta - och Tony fyllde i med ett "Right on, Bob!"
I det ögonblicket dog den svarta revolutionen. Åtminstone för min
amerikanska kusin Joann. "Right on!" hade blivit ett stridsrop för den
svarta medvetenhetsrörelsen. Det kom ur den svarta tradition av "call
and response", i vilken agitatorn eller artisten säger något och
publiken svarar eller snarare eldar på honom.
"Right on!" Det uttryckte något av den känsla av oövervinnelighet som delades av många svarta amerikaner. Efter generationer av förtryck skulle det orättfärdiga systemet vältas över ända. De löften som skulle infrias var lika skimrande som vaga. Allt skulle förändras. För somliga kom uppvaknandet ur den drömmen långsamt, i takt med att framtiden hårdnackat vägrade att leverera en bättre värld. Till Joann kom insikten alltså med ögonblickets våldsamhet, levererat av en reklamfilm.
Så harmlös var den revolt som hon deltog i att de som borde darra inför den kunde gulla med dess attribut. Och till det kunde de använda Bob Hope, själva sinnebilden för det äppelkindade vita TuggummiAmerika. Bob Hope, Nixons favoritartist, som varje jul åkte till Vietnam för att underhålla trupperna.
Sedan dröjde det inte länge förrän man kunde köpa afroperuker på Woolworth och då var det definitiv slut med alltihopa. "Right on, Bob!"
Det vita mottagandet av svart kultur var en gång i tiden ganska okomplicerat. 1946 skrev jazzmusikern Milton Mezzrow i Really the blues att han ville spela som en svart musiker, och att han ytterst ville vara svart. Att få rätsida på ett sådant uttalande behöver inte vara så besvärligt. Det uttrycker ett begär efter en närhet till livet som vita människor tror sig ha förlorat och som de tror att svarta människor bevarat. Det begäret är varken svårbegripligt eller historiskt överspelat. Vi möter det i reklamen nästan dagligen, antingen det är gotländska bönder i lotterireklamen eller regnskogsindianer i en juiceannons. Men i takt med att vi närmar oss vår egen tid dyker det upp en knepigare linje i det vita mottagandet av svart kultur.
Trots att den svarta kulturen i det sena nittonhundratalet ofta behandlat vita människors historiska övergrepp eller rentav uttryckt antivita ståndpunkter, så har mängder av vita människor fortsatt att visa sin uppskattning.
I den reggaevåg som sköljde över världen för ett par decennier sedan var det antivita budskapet inte särskilt framträdande och där det förekom var det ofta i en något kodifierad form. Som i Max Romeos I chase the devil, där Romeo sjunger om att förpassa djävulen till yttre rymden där denne kan hitta sig en annan ras att ansätta. Kanske var den vita publiken den gången alltför pårökt för att ta notis om den svarta aggressionen.
Mer förbryllande är receptionen av den militanta hiphop som dök upp i slutet av 80-talet. Framförallt är publikens och kritikernas mottagande av Public Enemy fascinerande. Efter debuten Yo! Bum rush the show! (1987) blev Public Enemys antivita retorik snabbt en måltavla för den amerikanska högern. I Sverige var det många som tog tydligt avstånd från våldsglorifieringen och den negativa kvinnosyn som utrycktes av andra grupper, men Public Enemys syn på svart och vitt hade kritikerkåren svårare att förhålla sig till.
Här i Expressen anmäldes gruppens andra album It takes a nation of millions to hold us back av Kristina Adolfsson (25/7 88). Hon anmärkte på att gruppen inte utvecklats musikaliskt sedan debuten. För rasismen ger hon dem en klapp på huvudet.
"Public Enemy, ja, lätt fåniga typer egentligen. ... när de pratar om att förgöra alla vita och ser judar som sin största fiende kan man bara skaka på huvudet och säga: Tokfånar! Public Enemy är faktiskt alla över 25 år och vi misstänker att deras militanta Black Power-poserande är en gimmick, uppmuntrad av deras skivbolag Def Jam som fått löpa i väg lite väl fritt."
Två getingar blev det. I Dagens Nyheter ett par dagar senare skrev Stefan Stenudd mer uppskattande.
Den osofistikerade uppkäftigheten är livsnödvändig för att hålla näsan över eländets vattenlinje i de svarta fattigkvarter i USA där hiphop föddes. Den största fienden är narkotikan som också är ett vanligt tema i rap-texter. "Skam över den broder som langar", säger Public Enemy som rakt igenom sina texter visar osminkad rasmedvetenhet.
Så pendlar det svenska mottagandet av Public Enemys raspolitiska ståndpunkter mellan överseende och beröm. Detta är att jämföra med det massiva fördömande som den svenska offentligheten riktat mot vitmaktmusik. Vem minns inte rabaldret kring relativt harmlösa nationalistiska Ultima Thule?
Varför reagerade inte kritikerna starkare på Public Enemy? Den enklaste förklaringen är förstås att vi i Sverige befinner oss på ett betryggande avstånd från den amerikanska verklighet det gäller. Men enkelt är tråkigt. Roligare och kanske sannare är att tänka såhär:
Det vita överseendet med den svarta rasismen speglar maktrelationen mellan svarta och vita. En vit människa, antingen det är i Sverige eller i USA, behöver aldrig oroa sig för att en svart rasradikal ska göra verklighet av talet om raskrig. Den svarta rasisten behöver inte tas på allvar utan förblir en underhållare vid sidan av Whitney Houston, Hanson och Rage Against the Machine.
Betraktat från den vita rasistens horisont är förstås båda dessa tolkningar obegripliga. Att konsumera svart rasism som förströelse är inte ett privilegium utan ett förfallssymtom. Det är ett tecken på den vita kulturens utarmning och den vita rasens hotade ställning. Helt parallellt med det resonemang som anklagar vita människor för att ha inympat självhat i svarta människor menar samtida vita rasradikaler att vita inifrån och utifrån påtvingas en negativ självuppfattning.
I låten My journey to the dead kopplar svenska vitmaktbandet Division S detta självhat till massmedierna och specifikt till MTV, vilket i sammanhanget måste förstås som en referens till svart musik.
Every day she watched MTV.
She read the papers every day.
She believed every word she read
of horrid racist deeds.
She began to really hate herself
and every white man in the world.
Nu inställer sig följande fråga: Är det möjligt att tänka sig ett svart mottagande av vit rasistisk kultur som liknar det vita mottagandet av Public Enemy?
Kan ickearier ta vit rasistisk kultur med en klackspark? Skulle vi till och med kunna uppskatta vit rasistisk kultur? Inte på ett självdestruktivt sätt som hos en Otto Weininger eller Jackie Arklöv, utan mer tillbakalutat. Kan vi förhålla hos till vit rasism med samma privilegierade lugn som vita människor känner inför svart rasism? Något till min egen förvåning har jag kommit att inse att jag måste besvara frågan jakande.
I hela mitt vuxna liv har jag haft mycket roligt åt den politiska rasismens retorik. Slagord som "Din hud är din uniform!" uttrycker ett politiskt patos så gravallvarligt och så skilt från min egen värld att det tvingar mig till skratt. Ju mer jag lärt mig desto roligare har det blivit. Vitmaktkulturen erbjuder en förståelse av världen där mycket som jag tar för självklart kastats ut och rena tokerier upphöjts till axiom. Den lustiga effekten kommer sig just av att skiljelinjerna mellan mig och vitmaktkulturen inte gäller sådant som är möjligt att resonera kring. De erbjuder mig ett slags politikens En ding ding värld, en alternativ förståelse av allting. Det är blod och ära, blattesvin rimmar på bensin, abort är mord på vita barn. Blandäktenskap är rasförräderi och måste straffas med döden. Är du inte med oss så är du lakej hos ZOG, den sionistiska ockupationsmakten. Den som myser över konspirationsteorierna i Arkiv X, kan få mer än sitt lystmäte över gamla nummer av tidskrifter som Storm och Nordland.
Vitmaktkulturens viktigaste uttrycksmedel är musiken och att förklara vad som är bra med vitmaktmusik är lite knepigt. Såväl text som musik är oftast rätt oslipad. Men ibland har den ett driv, en autenticitet och en aggression som ligger närmare kärnan i rock'n'roll än det mesta som spelas i P 3.
Kanske gillar jag också vitmaktmusiken just för att den ger mig tillgång till en aggression som jag inte behöver ta ansvar för. Lyssnar jag till Public Enemy måste jag så att säga vara vaksam mot min egen chauvinism. Lyssnar jag på Pluton Svea så kan jag hänge mig.
Men först och främst lyssnar jag på vitmaktmusik för att jag har råd.
Trots att jag skrivit mycket om rasism så har jag aldrig släppt fram glädjen inför den rasistiska kulturen i mina artiklar. Ibland har jag varit rädd att bli missförstådd, eller såra den läsare som har gjort mer smärtsamma erfarenheter av rasism. Men framför allt har jag nog tänkt att min glädje inte är värd att ta på allvar.
Hur fel har jag inte haft.
Svarta människors förhållande till vit kultur har under århundraden präglats av det koloniala medvetande som Frantz Fanon analyserat. Den svarte mannens avståndstagande från, såväl som närmande till, europeisk kultur var bara försök att undfly de vitas makt att definiera honom. Det var schackmatt före första draget.
Mitt förhållande till europeisk kultur är så radikalt annorlunda att det utgör en historisk händelse. Jag har råd att älska vit kultur även när den uttrycker sitt hat mot mig.
Jag är inte heller ensam om mitt lättsamma förhållande till vitmaktkulturen. I min generation är det nog snarare regel än undantag. Det är också ett förhållande som vi har all anledning att odla.
Det finns välbekanta skäl till att inte lyssna på vitmaktmusik. Skivförsäljningen är den organiserade rasismens finansiella bas. Nästan allt ideologiskt motiverat våld i Sverige utövas av människor som lyssnar på vitmaktmusik.
Men den här texten handlar inte om hur vi bäst undergräver våldsbenägna antidemokratiska rörelser. I stället handlar den om en av de strategier vi, blattar eller nysvenskar, kan tillgripa för att ta makten över våra egna liv.
I det offentliga samtalet beskrivs rasism alltför ofta som ett problem som bara berör två grupper: nynazister å ena sidan och deras ickevita värnlösa offer å andra sidan. Utanför och över allt detta står den antirasistiska debattören själv, de värnlösas osjälviska beskyddare, Fantomen som räddar Guran från de vita råskinnen. Som svartskalle är det bara alltför enkelt att glida in under detta beskydd, att identifiera sig som den maktlöse outsidern i stället för att försöka ta plats som medborgare. Vitmaktmusiken ger oss en möjlighet att bryta oss ur de goda beskyddarnas passiviserande besvärjelse. När vi inser att vitmaktkulturen inte hotar oss händer två saker: dels tillåter det oss att få syn på den rasism som verkligen är ett problem för oss, den som lever i samhällets kärna, i domstolarna, i anställningsförfaranden, på bostadsmarknaden och på tidningsredaktionerna. Dels skänker det oss lugn och styrka och makt över våra egna liv. Den makten ska vi bejaka.
Vi ska inskärpa det faktum att vi inte är hotade av den politiska rasismen. Vi har råd att kalla dem som vill skjuta oss för "tokfånar". Det är något att fira. Right on!
Någon skulle kunna invända att vi har denna trygghet bara så länge som det vita etablissemangets stenhårda repression av extremhögern fortsätter. Det ligger säkert något i den saken, men det ändrar inte mina känslor. Jag är trygg. Nazismen i en Norénföreställning eller i en vitmaktlåt kommer inte åt mig. Jag har råd att konsumera den. Den konsumtionen är den slutgiltiga uppgörelsen med den offerroll som ickevita människor tillskrivits och tillskriver sig själva.
Sedan jag börjat lyssna på vitmaktmusik känner jag för första gången lust att själv göra musik. Kanske ska jag starta ett vitmaktband och riva av några Screwdriverlåtar, vara ung, arg och vit. Tony the Tiger kan få vara med på andragitarr.
Expressen