"I det långa loppet är fri programvara ett steg mot en värld där ingen lider brist på något, där ingen behöver arbeta särskilt hårt bara för att överleva."
Så skrev superhackern Richard Stallman en gång i sitt GNU Manifesto, en av det sena nittonhundratalets mest inflytelserika texter. Han skrev också något för den som inte kan med det utopiska tonläget: "Upphovsrätt hör inte hemma i den digitala tidsåldern. Förbudet mot att kopiera saker fungerar som en hämsko för en teknologi som inte handlar om något annat än kopior."
Vito Periano tangerar den tanken i en artikel om musikindustrin och MP3 i augustinumret av Wired. Industrin slösar måttlösa resurser på kopieringsskydd, men hembrännandet fortsätter att äta marknadsandelar till frukost.
Stallman sa att framtida mjukvaruekonomier måste bygga på någonting annat än försäljning av program. För dataindustrin kan det vara support, utbildning och skräddarsydda lösningar. Men vad betyder det för kulturindustrin? En ännu mer långtgående symbios mellan underhållning och marknadsföring? "Livet har sina goda stunder" som listetta?
Expressen