Oivvios arkiv

En gång sa min far såhär till mig och min syster: "Remember that you're white"

Vi satt på en restaurang vid St:Eriksplan. Inredningen gick brunt. Jag hade ett glas cola framför mig. Jag var fem eller sex, min syster fem år äldre. Hon bodde med vår svenska mor. Jag bodde med min nya mamma från österrike och pappa, som var vad man idag skulle kalla afrikanamerikan.

Pappa och min syster grälade, eller så förväxlar jag det här tillfället med något av alla andra där de var arga på varandra, medan jag satt tyst med min dricka. I vuxen ålder har det slagit mig att deras konflikt skulle kunna pressas in i samma dramaturgi som en del journalister konstruerade runt mordet på den iranska flickan Sara för något år sedan: familjen krävde kontroll och flickan ville leva sitt eget liv. "Hennes brott: Hon ville vara svensk.". Någon slags sanning ligger väl i den bilden och någon slags lögn.

Min syster ärvde pappas hårda nacke. Jag var mer undanglidande. Givetvis är det jag och inte hon som sex år efter hans död försöker göra reda i något han sa till oss för tjugo år sedan: "Remember that you're white."

Mina föreställningar om mänskliga raser var så pass vaga som är normalt för en sexåring, men jag visste ändå att vi var svarta, eller att vi i varje fall inte var vita. Senare har jag känt både obehag och skam över det han sa.

Obehaget påminner om obehaget jag kände inför mycket av det som kom ut pappas amerikanska mörker. Han kom till Sverige som en hård människa, med åren slipades kanterna av. Först när jag i tonåren åkte till USA förstod jag att hans, som jag tyckte, cyniska hållning, inte var ett personlighetsdrag, utan snarare en del av den amerikanska verkligheten.

Hans egen hållning till den hårdheten var alltid dubbel. Jag tror att han å ena sidan var han lycklig över att delvis blivit fri den. Å andra sidan tyckte han sig ha förlorat en viss skärpa genom att växa in i en kultur som han ansåg var lobotomerad. I Sverige, tycktes han mena, är man skyddad från vad livet verkligen kan vara.

En vän till familjen beskrev det en gång såhär: När man först kommer till Sverige är det som att lägga sig i ett varmt bad. Man slappnar av och nickar till. Men när man vaknar har vattnet blivit så kallt att man inte kan röra sig.

Jag är rasist. Det är inget jag har valt att vara. Det är bara något jag är.

Såhär:

Vi delar på trappstädningen i huset och när gör den, så funderar jag över om främlingar som passerar tror att jag är anställd. I videobutiken funderar jag över om James Spader är vitare än Meryl Streep och om Jodie Foster är vitare än James Spader. Svarta människor i Stockholm hälsar ofta på varandra även om de inte är bekanta. Jag gör det ibland och varje gång jag gör det eller inte gör det går jag igenom en rad tankar och känslor. Å ena sidan att det verkar fånigt att hälsa på en massa människor jag inte känner bara för att vi har liknande hudfärg. Å andra sidan vill jag inte att någon annan skall tro att jag inte vill kännas vid min hudfärg.

Jag möter en vit medelålders kvinnas blick och tror mig veta att hon är rädd, föraktfull eller hatisk, eller allt detta på en gång. Dessutom tror jag mig veta att hon känner som hon gör för att jag inte är vit. Jag tror mig ha utvecklat en sensibilitet för sådant. Men varje gång misstänker jag också att jag har helt fel och att det enda jag utvecklat är en självupptagen paranoia.

Dessa och tusen andra triviala iakttagelser som berör rastillhörighet ligger som ett fint raster över min vardag.

Några av dessa tankar kan man kalla irrationella, men inte alla. Jag tolkar och förutser människors ageranden på grundval av deras rastillhörighet och jag förutsätter att andra tolkar mitt agerande utifrån min rastillhörighet. Ras är fortfarande en del av min verklighet, både världen utanför mig och världen inom mig.

Det betyder inte att jag har trosföreställningen att mänskligheten kan delas in i olika biologiska raser, eller att dessa raser skulle besitta olika mentala egenskaper. Men vad jag tror på eller inte tror på är inte det viktigaste. Min underkastelse under en rasistisk världsbild visar sig i mitt handlande. Om du är som folk är mest så går du inte under stegar. Det betyder inte att du verkligen tror att den som gör det drabbas av
otur. Det är bara så att du inte går under stegar.

Rasism är i första rummet en metafysik, en bestämning av vad som är verkligt, vilka kategorier som det är meningsfullt att sortera människor enligt. I andra hand är rasismen ett system som talar om vilket värde människorna i de olika kategorierna har.

Metafysiken uttrycker sig inte i första han som påståenden. Påståenden om världens beskaffenhet kommer långt efter den ordlösa vissheten. Innan jag kliver ur sängen oroar jag mig inte för att golvet inte skall hålla att stå på, eller att tandkrämen förgiftats, eller att bussen skall fara till väders om för många passagerare stiger av. Dessa och tusen andra detaljer om verklighetens natur uttrycker jag genom mitt handlande. Det är det som skiljer mig från en del psykotiska människor. Jag har, som man säger, "inte förlorat kontakten med verkligheten". Jag uttrycker den kontakten genom mitt handlande.

Med oändlig långsamhet flyttar tiden och människorna gränserna för denna verklighet. Ett beteende som uttryckte verklighetsförankring på 1100talet kan uttrycka vansinne idag.

Det är också genom mitt handlande, inte genom mina övertygelser, som jag återskapar ras som verklighet. Det är detta som gör mig till rasist.

Någon skulle kunna invända att jag med mitt sätt att använda ordet rasist förlorar möjligheten att göra åtskillnad mellan en engagerad nazist och en person som jag själv, som ändå medvetet motsätter sig rasförtryck. Någon sanning ligger väl i det. Men tillräckligt många handfasta skillnader återstår. Jag arbetar för en verklighet där rastillhörighet har minskad betydelse. Han drar i den motsatta riktningen. På en arena kan konflikten mellan honom och mig sägas ha avgjorts till min fördel. Att jag överhuvudtaget kan skriva den här texten, att jag kan säga att rasism är metafysik, att det påståendet inte ens är kontroversiellt, allt detta hade varit omöjligt för ett par generationer sedan. Samtidigt fortgår dragkampen på andra arenor, när vi tror att vi pratar om annat.

Du är också rasist. Det är inte en anklagelse. Det är ett konstaterande. Om du inte vore det så skulle det inte finnas något att diskutera. Du skulle inte vara kapabel att göra åtskillnad mellan raser. Rasbegreppet skulle vara dig lika främmande som det medeltida föreställningar om börd.

Du lever i en värld där det är meningsfullt att göra åtskillnad mellan raser och du gör den åtskillnaden. Det betyder inte att du är irrationell. Däremot kanske världen är irrationell, och varje gång du genom ditt rationella handlande underkastar dig den irrationella världen så återskapar du den.

Jag är vad som förr i tiden kallades för mulatt, ett ord som kommer från spanskans mulatto, mulåsna. Jag kan inte använda ett ord med den etymologin till att beskriva mig själv eller någon annan människa. Men beskriver jag mig som svart så godtar jag den regel från slaveriet som säger att en svart människas avkomma alltid är svart. Om jag kallar mig själv svart sanktionerar jag rasismen i dess ursprungligaste form. Gör det mig till en förtryckare? Jag vet inte, men det innebär att jag är med om att bära upp det system som möjliggör rasförtryck. Den som är stolt över att vara svart är rasist och den som skäms över det också. Det finns ingenting mellan chauvinism och självförnekelse, men det är till detta ingenting som vi måste försöka ta oss.

Till och från får jag höra följande "Du är ingen riktig invandrare" eller "Ingen tänker på dig som invandrare". Ibland är detta tänkt som en komplimang, ibland mer som en förebråelse. Eftersom jag är född i Sverige och aldrig har invandrat hit är jag mycket riktigt inte heller någon invandrare, men den som säger "du är inte en riktig invandrare" pratar egentligen om något helt annat än födelseort och kan därför i andra fall tänka på eller tala om människor födda i Sverige som "riktiga invandrare".

Den som ger akt på hur folk - svenskar, riktiga invandrare och andra - använder konstruktionen "riktiga invandrare", förstår snabbt vilka den avser att beskriva. Det enda de "riktiga invandrarna" har gemensamt är att de misslyckats i sin integration i majoritetssamhället.

Att jag inte är en riktig invandrare har ingenting med min födelseort att göra. Det hänger bara delvis ihop med att min biologiska mor är svenska, och att min far och den mor som jag vuxit upp med kommer från USA respektive Österrike, och inte "skitländer" som Turkiet, Iran eller Somalia.

Under mina första skolår var jag något av en bråkstake. Under mellanstadiet kom jag på rätt köl och sedan förblev jag en plugghäst. Låt säga att jag fortsatt att sätta mig på tvären, att jag blivit en värsting. I det fallet hade ingen tvekat att kalla mig för en invandrarkille och dessutom förklara min sociala situation utifrån mitt invandrarskap.

Det som oftast avses med invandrare är inte "utrikesfödd men stadigvarande bosatt i Sverige" eller något sådant, utan "socialt marginaliserad person med utländskt påbrå".

Det tycks mig också som om den användningen av invandrarbegreppet växer sig starkare. När Tommy Zetraeus för fem år sedan kallade sig själv svartskalle väckte det en viss förvirring. Förmodligen hade förvirringen inte varit lika stor idag.

Att träda in i invandrarrollen är att göra sig själv en stor otjänst. Det är att välja loserrollen i samhällsmaskineriets casting. Vanligast är kanske att en person tilldelas den rollen av sin omgivning och inte förmår att bygga sig en identitet runt något annat. Men det finns också sådant som lockar med att ta på sig invandrarkostymen, framförallt att man, som i exilidentiteten och andra outsider- eller underdogidentiteter slipper att ta sitt ansvar som medborgare i det samhälle som ändå tillhör någon annan.

Det finns också de som insisterar på att kalla sig för invandrare eller svartskallar trots att andra hävdar att de inte är "riktiga invandrare" och som gör det för att det finns något åtråvärt i det sociala utanförskapet som image. Den som lyckas vara lagom mycket svartskalle är den som lånar rätt mängd av den farlighet och smuts som laddar invandrarskapet. Att hävda sitt invandraskap kan också vara ett sätt att säga att man tagit sig fram trots svåra förutsättningar, vilket kan vara både sant och en effektiv strategi för personlig framgång.

Om jag gör anspråk på att vara invandrare så är det också av strategiska skäl. Jag vill hjälpa till i det mödosamma arbetet att beröva invandrarbegreppet dess förmenta självklarhet och hälla grus i det språkliga maskineri som gör det möjligt att tala om invandrarproblem, invandrarområden och till och med invandrarkultur.

Så därför: lika mycket som en massa kickers i orterna som själva kallar sig invandrare och som andra kallar invandrare så är jag en invandrare.

"Du försöker vara svensk." eller "Du är förvirrad. Du har glömt bort var du kommer ifrån." Ett par gånger har folk riktat sådana anklagelser mot mig. Och någonting ligger det i dem.

En adopterad bekant berättade hur hon i tunnelbanan brukar prata extra högt med sin dotter så att folk skall höra att hon är svensk. Jag känner igen den impulsen och det skulle jag inte göra om inte invandrarskapet var belastat, om det inte var så att invandrare är paria. Att inte vilja vara invandrare är inte som att förneka sin tro, det är mer som att inte vilja vara den utsedda syndabocken. Om jag gör det så förnekar jag inte en egenskap som är min i en absolut mening, utan en egenskap jag tillskrivs.

Illa blir det först om jag börjar stärka det rasistiska systemet genom mina försök att själv klara mig ur det, när jag går med på att invandrare är på ett visst sätt men hävdar att jag är ett undantag. Och sådant har det förekommit en hel del av genom historien.

"Du är ingen riktig invandrare" och "Du försöker vara svensk". Dessa påståenden i sig är rasistiska. Den som fäller påståendena "Hennes ögon var blå" eller "Hans hår var korpsvart" kan göra anspråk på att endast beskriva en persons fysiska företräden.

Samma anspråk är inte giltiga för påståenden som "Jag har sameblod i mig", "Han är svart", "Hon är vit", "Barnet är av blandras" eller "Han har förlorat kontakten med sitt ursprung". De innefattar så mycket mer än färger och former. De måste inom åhöraren väcka till liv det maskineri av associationer som säger att människor tillhör olika raser och där detta säger något viktigt om dem. Detta gäller i allra högsta grad även för påståendena "Du är ingen riktig invandrare" och "Du försöker vara svensk".

Jag förnekar inte existensen av en svensk kultur eller en svensk kulturell gemenskap, som en människa kan vara del av eller inte. Tvärtom, kulturella gemenskaper är högst verkliga saker. Utöver det talade och det skrivna språket finns det en myriad av outtalade förhållningsregler och i någon utsträckning även gemensamma referensramar. Allt detta kan en främling tillägna sig och lära sig att behärska. För den som kommer till landet som barn sker det med lätthet och för den som kommer som vuxen sker det till priset av enorma ansträngningar. Men när allt väl är inlärt så finns det inget mer.

Det finns ingen dold insida. Svenskheten är inte en djupt förborgad hemlighet. Resonemang om kulturella skillnader antyder ofta existensen av en sådan dold insida, en svensk hemlighet tillgänglig endast för den som verkligen är svensk.

Det sättet att se på kulturella skillnader är ett sätt att smickra oss själva. Jag tror mig veta en hel del om den saken eftersom jag ägnat så mycket tid och att smickra mig själv med föreställningen att jag och min familj är annorlunda, att vi äger en mänsklig kärna, som skiljer oss från svenskarna; en nation av bönder.

Med tiden har jag fått lära mig att jag dels är mer delaktig i den svenska kulturen än vad jag ville tro och att i den mån jag har tillägnat mig något av de kulturer mina föräldrar fostrats i så utgör dessa tillägnelser bara små avvikelserna från den svenska kulturen. Och även om jag i någon mån är delaktig i en kultur som faktiskt skiljer sig från den svenska så finns det inte heller i den andra kulturen någon innersta kärna, någon otillgänglig hemlighet, någon mystisk svarthet eller någon tysk ande som räddar mig från min utbytbarhet.

För den som, i likhet med mig, investerat mycket känslor i att vara, svensk, invandrare, svart, tysk eller vad det må vara är detta en besvärande upptäckt. Den lämnar mig med två känslor: att jag kan ersättas med vilken människa som helst och att jag är fullständigt ensam.

Vi är plågsamt lika. I likhet med miljontals andra män tänder jag på stayups och högklackat. Mina föregivet mest intima begär och stämningar är massproducerade. Det fyller mig med en känsla som närmast kan beskrivas som klaustrofobi. För att undfly den tillgriper jag nästan vad som helst som bevarar föreställningen om min unicitet, som utplånar min utbybarhet, som gör mig mänsklig. Mer än något annat är rasismen ett sätt
att bli mänsklig.

I Ridley Scotts film Bladerunner, finns en scen där polisen Deckard konfronterar replikanten Rachel med sanningen om henne själv: att hon inte är en människa utan en robot. Han gör det genom att presentera för henne hennes egna barndomsminnen; hemligheter som hon aldrig avslöjat för någon. Det är en tragedi för vår tid. Rachels tårar är också våra.

Är Sverige rasistiskt? Den frågan kan uppfattas såhär: Finns det en kärna i den svenska kulturen som är i överensstämmelse med rasismens kärna? Uppfattad på det sättet måste frågan tillbakavisas för varken Sverige eller rasismen har någon kärna.

Men frågan kan också uppfattas såhär: I vissa tider och kulturer har rastillhörighet varit en mycket viktig egenskap, i andra tider och kulturer har den varit helt oväsentlig. Hur förhåller det sig i Sverige 1999 vad gäller den saken?

Lite dramatiskt skulle jag vilja svara att vi i Sverige står vid ett vägskäl.

USA och de gamla kolonialmakterna dras med resterna av den rasism som etablerades från 1600talet och framåt. Sverige står delvis fritt från det arvet. USA har en lång och smärtsam historia av rasförtryck som avsatt sig i språket, de sociala relationerna, klasstrukturerna, traditionerna. Idag håller USA på att göra upp med denna historia. Hela nationen ligger på analyssoffan. Alla är medvetna om att det finns ett problem även om man har olika uppfattningar om dess natur. Den vita majoritetsbefolkningen bär på ett snårigt skuldmedvetande som kan ta sig goda, beklämmande eller skrämmande uttryck.

Den svarta minoriteten är fortfarande sysselsatt med att driva ut den negativa självbild som historien givit dem, ett arbete som tyvärr ofta består i att behålla rasismens kategorier och nöja sig med att vända på värdeskalan.

Om USA håller på att reda ut sina rasistiska komplex kan man säga att vi i Sverige håller på att skaffa oss våra. Vi håller på att bestämma oss får hur viktigt svenskhet, invandrarskap eller ras skall vara.

Om de människor som av andra och sig själva kallas invandrare utgör samhällets underklass så kommer det att bli allt viktigare för dem som vill uppfattas som svenskar att ta avstånd från invandrare. Och ju mer svenskheten odlas genom avståndstagande, desto svårare kommer det att bli för de som kallas invandrare att ta sig igenom skyddsvallen och in i det etablerade majoritetssamhället och desto mer av underklass kommer de att
vara.

Är rasismen ond eller farlig? I det offentliga samtalet framstår rasismens ofta som det mest onda tänkbara och denna ondskas horisont är förintelsen. När riskerna, eller snarare risken, med rasismen diskuteras är den nästan alltid placerad i framtiden och den är nästan alltid densamma: folkmordet. Och mellan oss och folkmordet finns ett gap vilket leder till två problem i den allmänna synen på rasismen.

För det första blir det svårt att se förbindelsen mellan rasism (folkmord) och i jämförelse harmlösa företeelser som diskriminering på arbetsmarknaden, nedsättande kommentarer i skolan osv. Ja till och med attacker mot flyktingförläggningar ter sig som just pojkstreck i jämförelse med gasugnarna.

Det andra problemet med sammanflätningen av förintelsen och rasism är att det leder till ett offer - förövare perspektiv. Det tycks mig som om de som säger sig motarbeta rasism ofta intar ett ovanifrånperspektiv. På ena sidan ser de de våldsamma högerextremisterna och på den andra sidan står de värnlösa invandrarna. Utanför allting står antirasisten själv, de värnlösas osjälviska tillskyndare, utan personlig förbindelse till det som händer där nere.

Ingenting skulle kunna vara mer felaktigt. Om rasismen gäller följande: Alla är berörda. Alla betalar. Vi vet bara inte hur mycket.

Det tyngsta lasset drar förstås den grupp som saknar makt i det rasistiska systemet, men också herrefolket betalar. De betalar med sin frihet. Ju mer framträdande ras blir i ett samhälle, ju strängare kategoriserandet blir, desto större konformitet krävs av dem som vill hamna på rätt sida i granskningen. Att studerar rasism är också att studera konformitet. Detta är särskilt tydligt i de samhällen genom historien där rasismen upphöjts till statsideologi.

"Remember that you're white." Jag har burit den uppmaningen inom mig som en gåta och som en hemlighet. Den har fyllt mig med skam ytterst för att den framstått som ett erkännande av svarta människors lägre värde och därmed ett erkännande av mitt lägre värde.

Jag började skriva den här texten med en baktanke om att jag skulle kunna rädda min far och mig själv från den tolkningen genom att säga att hans mål var att sätta rasreglerna ur spel.

Helt orimligt är det inte att uppfatta honom på det sättet. Han var alltid fascinerad av bastarder, av människor mellan bestämningar, dels som idé men också rent estetiskt. Han tyckte om att inte kunna se på en människa var hon kom ifrån.

Han tyckte också själv om att glida undan bestämningar. En av de historier han berättade om och om igen handlade om hur han på 50talet lyckades slå i vita amerikaner att han var turk och inte svart slavättling, och hur han på så sätt åtnjutit respekt från människor som annars knappt skulle tala med honom. Jag vet inte vad han sa dem, något om Indien och arier kanske, men det är inte heller viktigt. Framförallt var det en historia om att människor ser vad de vill se, om att medvetandet förgriper och kontrollerar varseblivningen och att den som är medveten om detta kan kringgå reglerna.

Med det finns också ett mindre heroiskt innehåll i berättelsen. I det här fallet parerade pappa rasismen, inte genom att tillbakavisa dess giltighet, utan genom att säga att han var av rätt sort, en sort som egentligen var vit även om det inte såg så ut.

Han var inte omedveten om det fenomenet. Hans hållning i rasfrågor var otroligt mycket mer utarbetad än vad min är. Men hans känslor var också otroligt mycket mer insnärjda i rasismen än vad mina är. De flesta svarta amerikaner i hans generation hade ett självhat att göra upp med och bara genier eller idioter kunde helt befria sig från det.

"Remember that you're white." I samma grad som det är en uppmaning att sätta rasismen ur spel är det en uppmaning att leva vidare honom i en kropp några nyanser vitare.

Jag har trott att jag kunde göra honom och mig själv bättre genom att säga att vi stod utanför det rasistiska systemet, att vi betraktade det från avstånd. Men vi lever det, som alla andra.

Tidskriften Arena nr 4 1999