Oklarhet om invandringspolitiken göder nationalismen både i Österrike och Sverige.
På morgonen efter Jörg Haiders valframgång ringer jag mamma. Hon kom till Sverige från Österrike i slutet av femtiotalet, men besöker föräldrahemmet ett par gånger om året. Hon berättar att man inom den österrikiska gemenskapen i Stockholm är förfärad över Haiders frammarsch. Men i hennes hemby i Steirmark tar man saken med ro. Även de som inte själva röstat för Haider har svårt att förstå uppståndelsen i utländska medier.
Man säger att Haider har hållit vad han lovat i den delstat där han har majoritet. Han har backat från de hårda främlingsfientliga utspel som en gång placerade honom på den politiska kartan. Och ungdomen stöder honom!
Det är svårt att föreställa sig en tysk säga det där sista. Det brukar sägas att österrikarna aldrig utvecklat det komplicerade skuldmedvetande som tyskarna brottas med. Haiders framgångar och reaktionen på dessa ger stöd för den teorin. I Österrike tycks ett ställningstagande för eller emot den framgångsrika extremhögern inte vara den vattendelare jag föreställer mig att det skulle vara i Tyskland.
Jag tror inte att Haiders triumf får någon belysning av EU-kommissionens senaste Eurobarometer som utger sig för att mäta nationalistiska stämningar. Där rankas Österrike, Sverige och Storbritannien som några av Europas mest nationalistiska stater. Italien och Frankrike, de länder där extremhögern står som starkast, skulle enligt samma undersökning höra till de minst nationalistiska länderna.
Snarare får man söka förklaringen i det österrikiska politiska etablissementets oförmåga att formulera en enhetlig och tydlig linje i invandringsfrågor. Det problemet känner vi igen från hemmavid och annorstädes i Europa.
Expressen