Måste "vanligt folk" vara underprivilegierade?
Undersökningar om journalisters källor visar att vi i mycket stor utsträckning utgår från gamla mediainslag när vi producerar nya. Den här artikeln bidrar ytterligare till den nedslående statistiken, men den handlar om journalistik som försöker bryta det mönstret.
I torsdags kväll kördes Fittja Paradiso för första gången. Janne Josefsson (fd Striptease) och ett gäng unga reportrar sänder direkt från en lägenhet i Fittja. Josefsson har givit en rad intervjuer inför starten så hans ambitioner med programmet är välkända. Det handlar om att göra journalistik "där vanligt folk kommer till tals".
Jag saknar också journalistik som struntar i den vanliga auktoritetshierarkin, som vågar göra människors levda erfarenheter till den primära informationskällan. Fittja Paradiso lyckas inte med det. Kanske är människorna bakom programmet inte tillräckligt duktiga. Josefsson sätter igång en diskussion om dödsstraff, men när tittarna börjar ringa in blir det uppenbart att han själv är illa insatt i argumenten. Utöver ett reportage om ett mord i Vetlanda känns programmet helt enkelt taffligt.
Kanske är det också något med utgångspunkterna som inte stämmer. Varför måste "vanligt folk" vara synonymt med underprivilegierade? Är det inte snarare så att journalistiken borde anstränga sig för att komma alla sorts människor närmare, även dem med inflytande? Problemet är inte bara vem som får komma till tals utan även hur. Det känns som om Josefssons lånat för mycket av sitt upplägg från Robert Aschberg och för lite från SR:s dokumentärredaktion. Tre direktsända gubbar i en bastu är inte ett särskilt lyckat sätt att ge en röst åt "vanligt folk".
Expressen