Oivvio Polite granskar de självklara sambanden mellan Pulp fiction och svenska kulturtidskrifters vardag.
Det finns de som påstår att den svenska kulturtidskriften glidit ut i offentlighetens marginaler. Samma människor talar om 50- och 60-talen som en guldålder. Tidskrifter som BLM, Paletten och Ord&Bild var tongivande i debatt om samhälle och estetik. I dag klagar tidskriftsredaktörer över att de inte omskrivs på en dagstidnings kultursidor om inte en av de egna skribenterna också skriver på tidningen i fråga.
Optimisterna menar att vi i dag har livaktig tidskriftsscen. Den som
använder en vid definition räknar till cirka 700 svenska
kulturtidskrifter. Flera av de större har en upplaga kring 3 000. Det
är, mätt i relation till befolkningen, jämförbart med amerikanska New
York review of books.
När jag pratar med redaktörer och skribenter om kulturtidskrifternas
situation är det få som spontant tar upp det statliga
kulturtidskriftsstödet. På en rak fråga svarar dock flera att de skulle
få lägga ner om bidraget drogs in.
I början av nittiotalet infördes dock ett så kallat utvecklingsbidrag. Tanken var att hjälpa tidskrifter att bli självbärande. Under decenniet har Orkesterjournalen, 90tal, Ord & Bild, bang och Nu funnits bland bidragstagarna. Ofta har stödet legat mellan 600 000 - 800 000 kronor, en ganska rejäl summa jämfört med de 60 000 som andra tidskrifter får i genomsnitt. Hur har utvecklingsstödet fallit ut? Hur fungerar egentligen det svenska kulturtidskriftsstödet?
Det finns en scen i Pulp fiction där gangsterbossen Marcellus underhuggare Vincent Vega dinerar med gangsterbossens fru Mia. Vincent har i uppgift att underhålla Mia för en kväll, men oroar sig för att begå en överträdelse. Han tror att Marcellus arrangerat middagen för att pröva hans lojalitet.
Tidigare under dagen har han hört en historia om hur Marcellus närapå tagit livet av Antwan Rockamora, en fet neger från Samoa, för att denne masserat Mias fötter. Efter en lite trevande inledning på kvällen berättar Vincent historien om Antwan för Mia. Hon svarar att hela historien är nys.
För något år sedan när jag satt och pratade strunt med en frilanskollega kom samtalet att handla om faran av att göra sig ovän med redaktörer. Min kollega, som skrev regelbundet för en stor svensk morgontidning, ville skriva något om nepotismen på tidningen. Inte något allmänt gnäll om orättvisan i världen. Hon ville skriva om den världsbild som uppstår på en redaktion när alltför många av medarbetarna har alltför liknande bakgrund. Men att skriva en sådan artikel, menade hon, var detsamma som att försäkra sig om att aldrig mer få arbeta för tidningen ifråga, något hon inte hade råd med.
Så berättade hon om en tidskriftsredaktör med ett vidsträckt inflytande i kulturvärlden. Det var inte i första hand det faktum att han satt med i olika stipendiefonder som gav honom hans inflytande. Detta utövades genom mer informella bindningar. I ett slag framstod kulturvärlden för mig som ett komplicerat regelsystem av dolda och synliga förbindelser.
Jag hade haft en del kontakt med redaktören i fråga, varit tillfrågad att skriva något. För ett ögonblick ångrade jag att jag inte varit mer tillmötesgående. En artikel till demonredaktören hade kanske kunna rendera i ett stipendium och förflyttat mig något pinnhål upp i hierarkin. I samma ögonblick kändes det som om systemet höll på att omsluta och uttömma mig. Ungefär som i Body snatchers.
Att koppla samman den här redaktörssituationen med Vincents och Mias tätatät är inte bara ett sätt att förläna lite spänning åt min gråa tillvaro. Mellan slurparna av Mias femdollars milkshake och tuggorna av Vincents stek "bloody as hell" förs ett samtal om rädsla och makt.
Mia antyder att underhuggarnas rädsla inte står i proportion till det verkliga hotet. Förlängningen av det resonemanget säger att makt bärs upp av rädsla, att rädsla efter en tid blir självgenererande och att Vincent egentligen inte har något att vara rädd för. Hennes ton är nedlåtande och retsam.
Men Vincent vet bättre. Han arbetar ju inte med Marcellus bokföring, utan som torped. Han är en av dem som i sin dagliga gärning ser till att det finns en blodig verklighet som kan bära upp allt oroligt tissel tassel. Mia kan säga vad hon vill, Marcellus slängde trots allt ut Antwan genom det där fönstret.
Efter samtalet vidtar dansen.
Hur klippdockorna i Tarrantinos gangsterromantiska pastisch ska överföras till riktiga människor i det svenska kulturlivet är inte helt självklart. Bossarna är enkla att känna igen, men några riktiga torpeder går det knappast att tala om. Snarare är väl bödelns roll fördelad på många människor.
Överensstämmelserna i tematiken är däremot lättare att se.
Kulturskribenter är i likhet med gangstrar ängsliga människor. Arbetet handlar i ovanligt hög utsträckning om att etablera trovärdighet för den egna personen, att inte associeras med fel åsikter eller sammanhang. Många skribenter lever under ansträngda ekonomiska förhållanden.
Av de människor jag umgås med är inga så upptagna av skvaller och pengar som mina skrivande kollegor. Detta inte sagt som ett försök att kissa på parketten, utan som ett försök att ge en bild av den mänskliga miljö som den statliga kulturpolitiken verkar i. Det är en miljö som präglas av lika delar idealism och missunnsamhet.
Arbetstillfällena är få och honoraren usla i den värld där alla i direkt eller överförd bemärkelse är varandras svågrar och svägerskor.
Att överblicka den totala statliga kulturbudgeten är inte helt enkelt. Kulturdepartementet ansvarar för idrottsfrågor och en del annat som virrar till siffrorna. Totalt fördelar departementet cirka 7,5 miljarder. Nationalscenerna hör till de stora enskilda bidragstagarna. Dramaten, Riksteatern och Operan får i runda tal ett par hundra miljoner vardera. Längre ner på listan återfinns filmstödet på 142 miljoner.
Ännu mycket längre ner, när man passerat litteraturstödet, stödet till talboks- och punkt-skriftsbiblioteket, stödet till Arkivet för ljud och bild och stödet till Språk- och folkminnesinstitutet, finner man stödet till kulturtidskrifter. Mellan 100 och 200 tidskrifter delar årligen på 20 miljoner.
När stödet inrättades 1966 hämtades motiveringarna från presstödet. Tidskriftsstödet skulle på samma sätt värna mångfalden och yttrandefriheten. Om regeringen fortfarande på allvar menar att tidskriftsstödet ska vara ett presstöd för tidskrifter kan det vara dags att möblera om lite i kulturbudgeten till tidskrifternas förmån - eller rent av ta en bit av presstödet som i år uppgår till en halv miljard.
Vilka tidskrifter som får bidrag avgörs formellt av kulturrådets styrelse, som delegerat utredningsarbetet till en referensgrupp. Referensgruppen har till sitt stöd en tjänsteman som granskar alla ansökningar. I den sju man stora referensgruppen sitter bibliotekarier, litteraturvetare och skribenter. Gruppen sammanträder ungefär fyra gånger om året och fattar beslut om cirka 200 ansökningar.
Hur kan kvaliteten hos så många tidskrifter bedömas på fyra möten? Man skulle kunna tro att ledamöterna får hemläxor mellan mötena. A granskar tidskrifterna Abrakadabra till Dialoger. B tar Divan till Hjärnstorm och så vidare. Så är dock ej fallet. Ledamöterna fattar beslut utifrån den kännedom de har om fältet. Man kan misstänka att den enskilda ledamoten har större kännedom om vissa tidskrifter än om andra och att kännedomen är allra störst om de tidskrifter som den enskilda ledamoten eller till honom närstående personer medverkar i. För att undvika anklagelser om vänskapskorruption lämnar jäviga ledamöter sammanträdesrummet när "deras" tidskrifter behandlas.
Vad säger ordföranden när ledamöterna Jonas Thente, Nina Björk och Claes Göran Holmberg kommer tillbaka från det väntrummet? "Grattis, tidskrifterna ni skriver
i fick 1,7 miljoner, tio procent av produktionsstödet."
Kanske tjänar en sådan fråga bara till att göda den misstänksamma avundsjuka som präglar kulturvärlden. Vill man ha en kompetent referensgrupp får man räkna med att flera av ledamöterna har nära kopplingar till tidskriftsvärlden.
Alltsedan tidskriftsstödet flyttades till kulturrådet för 25 år sedan har Erik Östling varit den huvudansvarige tjänstemannen. Jag besöker honom på hans tjänsterum i Långa raden på Skeppsholmen i Stockholm.
Jag får intrycket att han har ett större inflytande över den politik han är satt att implementera än vad en genomsnittlig tjänsteman har. Själv menar han att referensgruppens inflytande över politiken, såväl som hans eget inflytande över referensgruppen, är litet.
-
Manöverutrymmet är begränsat. Gruppen har i stort sett att välja mellan att ge en liten slant till många sökande eller en större summa till ett mindre antal. Diskussionen har gått fram och tillbaka genom åren. En del menar att det är meningslöst att ge 10 000 vardera till en uppsjö småtidskrifter. Andra anger till den lilla tidskriftens försvar att det ofta är där nya författare och skribenter debuterar.
-
Själv har jag bytt ståndpunkt ett par gånger genom åren, men hör nu till de små tidskrifternas försvarare. Stöder vi 200 tidskrifter så ger det onekligen större mångfald - presstödets motiv - än om vi skulle ge hela slanten till 20 tidskrifter.
Flera redaktörer jag pratar med har mer eller mindre konspiratoriska teorier om vem som får anslag och på vilka grunder.
Någon menar att allting som luktar elitism får avslag. En annan påstår att bara de som frotterar sig med kulturrådets tjänstemän kommer i åtnjutande av medlen. En tredje menar att de tidskrifter som syns i dagspressen favoriseras. Några redaktörer riktar anklagelser om korruption mot andra redaktörer. Enligt ett par källor ska en redaktör ha använt kulturrådspengar till att arrangera en privat fest. Bland det tiotal före detta medarbetare jag kontaktat finns det ingen som vill eller kan bekräfta uppgifterna. Kanske speglar beskyllningarna kulturvärldens svaghet för illasinnat skvaller. Kanske är det Vincents oro som gör sig påmind. Trots att de flesta egentligen inte har något att säga påpekar de att de inte vill bli citerade: "Den där redaktören är jobbig att bråka med." Kanske är det allt på en gång.
Jag frågar Erik Östling om kontrollen av de utdelade medlen. Han menar att den är fullgod.
- Tidskrifterna ska skicka in en av auktoriserad revisor bestyrkt redovisning för användningen av de statliga medlen.
När jag ber att få ta del redovisningen från den korruptionsanklagade tidskriften blir det dock nej. Redovisningen är inte offentlig handling.
Några dagar senare får jag den direkt från den anklagade redaktören. Den omfattar två A4-sidor och är undertecknad av en revisor som inte är auktoriserad, men som däremot sitter med i redaktionen.
Östlings inställning till kontrollfrågan tycks präglas av en mjuk pragmatism.
- Vi vet hur mycket det kostar att göra en tidning. Har vi givit X kronor till en redaktion och de ut kommit med Y nummer så kan vi själva räkna ut hur mycket som borde bli över. Skulle vi ha blivit lurade på ett par procent av någon gång så får vi väl bjussa på det.
Utvecklingsstödet, då? Vilka klarar sig numera själva?
- Stödet var och är en tanke helt i linje med 90-talets ekonomism, och det gav i praktiken givetvis inte de önskade resultaten. En del av tidskrifterna har ökat upplagan markant. 90-tal ökade sin upplaga med ungefär 200 procent. Men den har en bra bit kvar till en nivå där den är självbärande. Däremot har utvecklingsbidraget givit många andra positiva effekter. På Ord & Bild och glänta i Göteborg har man använt delar av medlen till att arrangera filosofiseminarier. De har bidragit till att skapa en fristående intellektuell miljö i Göteborg. Förmodligen kommer vi att föreslå kulturdepartementet att utvecklingsbidraget tas bort och ersätts med tidsbegränsade satsningar på aktiviteter.
Jag lämnar Östling, kulturstatistiken och protokollen från referensgruppen.
Spekulationer om vem som får bidrag och varför kan lätt vem som helst avfärda genom att undersöka vilka som söker bidrag och vilka som får. Uppgifterna är givetvis offentliga. Den som söker ett mönster i siffrorna får leta länge. Kanske skulle den synbara bristen på kvalitetskriterier kunna kritiseras. Det tycks räcka med att tidskriften uppfyller de tekniska kriterierna för att kulturrådet ska pytsa ut en slant. Till försvar för en sådan praktik ska sägas att jag bland referensexemplaren i kulturrådets bibliotek inte kan hitta en tidskrift som inte förtjänar stöd.
Redaktörer kommer att fortsätta att skvallra om vem som fick och varför, men sanningen är nog den att vi på det här området kan gratulera oss till en ganska välfungerande kulturpolitik.
Expressen