Oivvio Polite filosoferar kring mjukvaruindustrins raserade katedraler och upphävda upphovsrätt.
Eric S Raymond är en amerikan som skrivit programmet fetchmail och en
hel drös med emacs-modes. Det är ingenting som du någonsin använder
eller ens känner till. Trots det har Raymond givit någonting till just
dig. Hans öppna mjukvara är ett litet bidrag till den digitala
allmänning som du som datoranvändare använder utan att någonsin märka
det. Din epost förmedlas förmodligen med sendmail, mer än hälften av
alla sajter du besöker körs på Apache under Linux och nästan varje sida
din browser hämtar hittar fram tack vare Bind. Gemensamt för alla dessa
programvaror är att de är fritt tillgängliga.
Det är inte bara gratis. De är fria i en vidare bemärkelse. Du har lika
stor rätt till dessa program som upphovsmännen. Du kan förändra
programmen, använda dem till att sprida sopprecept eller barnporr. Du
kan till och med sälja dem. Det enda du inte får göra är att inskränka
framtida användares frihet.
Raymond har dock inte gjort sig ett namn genom att skriva program utan genom att skriva om program och om människor som skriver program.
Under åren har han skrivet en rad essäer om fri programvara. Mest känd är The Cathedral & the bazaar som också fick ge namn åt Raymonds nyligen utkomna essäsamling. Katedralen och basaren utgör de två extrempunkterna på ett kontinum av designfilosofier. I den ena änden katedralen, den traditionella modell enligt vilken ett stort antal programmerare fyller i de ritningar som gjorts av en kärngrupp av designers. I den andra änden basaren, ett myllrande fält av autonoma agenter utan chefsdesigners, kravspecifikationer och organisationsdiagram. Katedralen är standardmodellen i mjukvaruindustrin och Raymond har, som de flesta programmerare, levt större delen av sitt liv i tron att varje projekt som når en viss komplexitet måste skötas enligt den modellen.
Så dök Linux upp och ställde allt på huvudet. Linus Torvalds filosofi var att släppa nya versioner tidigt i utvecklingsarbetet. Andra stora fria projekt fortskred i sakta majestät. Linuxarkiven å andra sidan tog emot bidrag från vem som helst. Att ett fungerande operativsystem skulle kunna uppstå ur ett sådant virrvarr av människor och kod var obegripligt. Det stred mot två etablerade faktum. Dels växer antalet fel i ett system som kvadraten av antalet utvecklare. Dels är de fel som uppträder i komplicerade system av en djup natur och det krävs djupa insikter i systemet för att kunna åtgärda dem. Raymond menar att Linux slängde ut denna hävdvunna kunskap genom fönstret. Linux visade istället att har man bara tillräckligt många användare som letar fel i tidiga versioner är alla buggar ytliga.
Enligt Raymond var Torvalds stora bidrag inte hans arbete på källkoden utan hans sätt att hantera de människor på nätet som engagerade sig i hans projekt.
Hans värdefulla insikter eller intuitioner var alltså snarare sociologiska än datalogiska. I Linuxprojektet lyckades man undvika den splittring i fraktioner som drabbat andra fria projekt, inte genom en stramare organisation utan genom nästan ingen organisation alls. Raymond ger gott om näring till dem som menar att kunskapssamhället innebär en återgång till en förindustriell arbetsordning. Lust istället för kontroll.
Raymonds väderkvarnar är inte andra utvecklare av fri programvara. Hans misson är att omvända företagsledare i datorindustrin. Frivilliga utvecklare borde vara varje vds dröm. Frågan är bara hur man skall kunna ta betalt för den färdiga produkten. Raymonds svar är i kort att mjukvaruindustrin är en tjänsteindustri som lever i villfarelsen att den är en varuindustri.
I fri programvara är källkoden tillgänglig för alla. Varför skulle en vanliga konsument behöva bry sig om den saken? Du vill ju skriva med din ordbehandlare, inte skriva den. Men att köpa ett program utanmedföljande källkod innebär en rad problem. Nya program innehåller alltid buggar. Tillverkaren har inga ekonomiska motiv att rätta till dessa fel och gratis förse dig med en ny felfri version. Eftersom källkoden inte är öppen kan kunden inte heller hoppas på att någon på nätet rättar felen. Återstår bara att hålla tummarna för att det kommer en ny förbättrad version och då betala för en ny licens. Skulle tillverkaren gå omkull är kundens investering och upparbetade kunskap bortkastad.
Men RedHat och andra Linuxdistributörer har alltså lyckats upplösa kundens dilemma. De säljer egentligen inte programvara utan bekvämlighet i form av paketering och support. Tjänster istället för varor. Kring mjukvaran har de organiserat en ekonomi som inte längre bygger på upphovsrätt.
Vad driver tusentals hackare att lägga ner så mycket möda på att skapa fri programvara? Raymonds svar utgår inte från den enskildes psykologi. Istället försöker han kartlägga det han kallar hackarkulturen, vilken han karaktäriserar som en gåvokultur inte olik den som finns bland vissa ursprungsbefolkningar. I sådana kulturer uppnår en individ anseende inte genom att förvärva utan genom att skänka. Hackare skänker mjukvara. Den som skänker mest vinner.
Raymonds argumentation är här och var rätt slängig. Hans distinktion mellan hackare och så kallade crackare, folk som ägnar sig åt olovliga datorintrång eller spridandet av kopieringsskyddad programvara, tål knappast en närmare granskning. Raymonds fördömande av crackare är lika totalt som hans glorifierande av hackare. Men crackarnas praktik utsträcker i själva verket räckvidden för Raymonds argument. DVD är bara det senaste exemplet i en historia av misslyckade kopieringsskydd. Det crackarna visar är inte att information vill vara fri i någon metafysisk bemärkelse. Deras ettriga knäckande visar något mer handfast: att digitalt lagrad information är väldigt enkel att kopiera och transportera. Det är ju hela poängen. Hackaren Richard Stallman skrev i The Gnu Manifesto 1985 att våra gamla föreställningar om upphovsrätt utgör en häm- sko för den nya teknologin. Raymond vill gärna distansiera sig från Stallman, som av många utmålas som en ideologisk fanatiker. Trots det skulle jag vilja påstå att Raymonds huvudpoänger uttryckts redan i Gnumanitestet.
Vad kan en omvärdering av upphovsrätt betyda exempelvis inom kulturens fält? Raymond undviker att spekulera om det, men det är inte svårt att dra ut linjerna från hans resonemang. När konsumenterna inte längre vill betala för innehåll är den naturliga utvecklingen att innehållsproducenter betalar för konsumenter. Den digitala distributionen kommer kanske att accelerera integrationen av reklam och innehåll. Kanske kommer vi under detta decennium att få se musikartister som är helt knutna till varumärken. Efter Smurfhits kommer Marlboromannens bästa. Inom tvmediet är trenden kanske ännu tydligare. Redan idag är reklamen ofta det mest välgjorda och visuellt utmanande i tvtablån, en naturlig konsekvens av att reklamen tillåts kosta mycket mer än det egenproducerade innehållet.
Vad behöver vi för innehållsproducenter i den medieekonomin? Skall vi sätta hoppet till publicister som stålsätter sig och upprättar alternativa medier, eller skall vi leta efter människor som följer i Bennetonreklamaren Oliviero Toscanis fotspår? Eller kan vi faktiskt på allvar våga drömma om en utopisk union mellan skapare och publik? Det är några av de frågor som Linux ställer oss.
Expressen