Litteratur: Varför jobbar vi egentligen? För hackarna är målet att ha roligt
Pekka Himanen
The Hacker Ethic and the Spirit of the Information Age
Secker & Warburg
Hackarna är de överbegåvade, passionerat kunskapstörstande, antiauktoritärerna i en värld som kontrolleras av Dilbertska mellanchefer. Åtminstone enligt den självbild de tecknar i "The Jargon File", en kollektivt redigerad "uppslagsbok" om och av hackare.
Pekka Himanen är en ung finsk filosof som blickat in i hackarnas
universum och blivit frälst. I hans nyutkomna "The Hacker Ethic and the
Spirit of the Information Age" (med förord av superhackaren Linus
Torvalds och efterord av supersociologen Manuel Castells) är
utgångspunkten Castells användning av Max Webers snart hundra år gamla
"Den protestantiska etiken och kapitalismens anda".
Enligt Weber frodades kapitalismen i ett religiöst klimat där arbetet
förvandlats från nödvändigt ont till en kallelse, där samlandet på hög
inte längre ledde till helvetet utan tvärtom var den rättrognes plikt.
De religiösa puritanerna ville arbeta i en kallelse, vi är enligt Weber tvungna att göra det. När puritanernas moral frigjorde sig från sitt religiösa ursprung förändrades dess mål. Enligt puritanerna skulle omsorgen om de yttre tingen vila som en tunn mantel på ett helgons axlar, en mantel som när som helst kan kastas åt sidan. "Men ödet ville att manteln skulle bli till en järnbur", säger Weber. Hos Castells har järnburen blivit digitaliserad. Den växlar hela tiden form, men greppets styrka är oförändrad.
Himanen har lånat mycket från Castells, men han låter mycket gladare än lärofadern. Han har valt att skriva en bok om människor som han menar försöker ta sig ut ur järnburen. Hackarens förhållande till arbetet präglas inte av plikt utan av passion. Gränsen mellan arbete och fritid är upplöst till fritidens fördel.
Någon skulle kunna invända mot Himanen att den hackaretik han kartlagt inte befinner så långt från den kulturella huvudfåran. Den antikonformism som genomsyrar hackarkulturen är kulturellt allmängods.
Ingen modern företagsledare har väl något att invända mot att de anställda har roligt på jobbet? Men det finns en skillnad i teleologin. För hackaren är det inte intressant hur glädjen till arbetet påverkar vinstrapporterna. Att ha roligt är det övergripande målet.
Liksom Weber undersöker Himanen en idealtyp. Verklighetens hackare är ju ofta en person som löst upp gränsen mellan arbete och fritid, bara för att finna allting förvandlat till krav och olust. Men hackaren som idealtyp är ändå intressant för oss, åtminstone som Himanen framställer honom. Han frågar oss vad som är poängen med det hela. Vad jobbar vi för? Inte varför jag och du arbetar. Utan varför vi arbetar.
Inte våra individuella bevekelsegrunder, utan våra kollektiva. Han är en njutningslysten person som inte vill modellera sitt liv efter tayloristiska böcker om personlighetsutveckling men som fortfarande har en obruten tilltro till det moderna projektets möjlighet att befria människan. Han frågar varför vi, två hundra år efter den industriella revolutionen, arbetar fyrtio timmar i veckan. I den rika världen.
Dagens Nyheter