Den här texten är också titelspåret på mitt samlingsalbum.
Marknaden för produkter som förändrar människors hudfärg står inför en revolution. Den nya biologin lovar att det skall vara ofarligt och enkelt att byta hudfärg. Som att tona håret. Svart skall kunna bli vit. Vit skall kunna bli svart.
Att bleka hud är förstås ingen ny historia, men de preparat som finns på
marknaden idag är hälsovådliga och inte särskilt effektiva. Många är
baserade på hydrokinon, ett ämne som kan orsaka illamående andnöd,
krampanfall och yrsel. En vanlig biverkning är att huden blir torr och
flagar. Hos en del användare ger hydrokinonkrämerna upphov till en
permanent och ojämn överpigmentering. Andra existerande preparat
innehåller former av kvicksilver.
Anaderm, ett amerikanskt företag som är delägt av läkemedelsjätten
Pfizer, arbetar med att utveckla ett medel som griper in i
cellmaskineriet och påverkar pigmentproduktionen med mycket större
precision. Än så länge har deras mirakelkräm bara testats på grisar. Den
har en evighet kvar till apotekshyllorna.
Det är i första hand hudblekningsmarknaden i Afrika och Asien som utlovar de stora vinsterna för Anaderm. Särskilt som flera nationer, däribland Fillipinerna och Sydafrika under senare år i lag förbjudit hudblekningsprodukter som innehåller hydrokinon.
Det är svårt att bedöma utsikterna för att just Anaderm skall lyckas. De har inte offentliggjort några av sina forskningsresultat. Men om inte de lyckas så kommer någon annan med stor sannolikhet att göra det. En allt större inblick i cellens funktionssätt och ökade möjligheter att detaljstyra cellmaskineriet, det är vad "den nya biologin" handlar om. Dagens biologer, både i akademisk och kommersiell forskning, har förhoppningar om att kunna styra cellfunktioner avsevärt mer komplicerade än pigementering.
En produkt som förändrar hudfärg passar väl in i läkemedelsföretagens rörelse från den trubbiga kemin till den exakta biologin. Men en hudblekningsprodukt, som Anaderm själva kallar "cosmoceutical", passar också in i ett större förändringsmönster som innefattar medicinsk forskning, sjukvård och privat identitet. Läkarvetenskapen har sedan länge vidare mål än att bota livshotande sjukdomar. Bilden av läkaren i vit rock, en halvgud med makt att skilja mellan liv och död har tonats ned avsevärt under de senaste decennierna. Idag är hon en kollega till dietisten, sjukgymnasten, aerobicinstruktören, kosmetologen och i förlängingen reklamaren, varumärkesstrategen och popstjärnan. Bland de mediciner som under det senaste årtiondet gjort ett avtryck i det allmänna medvetandet, såväl som på ekonomisidorna, märks namn som Prozac, Losec och Viagra. De verkar i ett gränsland mellan sjukdomar och naturligt förekommande men icke önskvärda tillstånd. Potenshöjande preparat hjälper män att vara män. Magsårsmedicin hjälper människor att upprätthålla en livsstil med stora inslag av stress. Seratoninreglerande preparat kan avhjälpa långvariga depressioner men kan också användas för att dämpa den ångest vi traditionellt uppfattat som naturlig i vissa livssituationer. Sjukvård, friskvård och skönhetsvård har inte klart separerade funktioner. Idag går vi till doktorn, inte bara för att bli friskare, utan även även för att bli de vi tror att vi vill vara. Genom att gå upp i denna större helhet har sjukvården på sätt och vis förverkligat sin inneboende potential: att administrera livet, människokroppen och samhällskroppen. Men inte på ett så totalitärt och ändamålsenligt sätt som man hade kunnat föreställa sig. Vi blev inte som de männskliga marionetterna i 'Puppet Masters' eller som fogliga de fångarna i Jeremy Benthams Panopticon. Det blev mer vardagligt. Jag går till frisören för att bli Maxwell och kommer ut, besviken över att fortfarande vara sig själv, oförmögen att leva upp till samhällets krav på individuellt självförverkligande, skrämd av mina privata drömmar om konformitet.
Idag fyller det oss med viss förfäran att svarta kvinnor i Johannesburg (eller i Stockholm, afrofrisöerna runt Adolf Fredriks kyrka förser huvudstadsborna med hudblekningsprodukter ) belastar sin hälsa genom att bleka sin hud. Vi ser det som ett uttryck för internaliserad rasism. Och det är det väl säkert också. Men det betyder inte att beteendet är irrationellt eller gagnlöst. Tvärtom. I en rasistisk ekonomi kan en nyans ljusare hy öka chanserna att hitta en partner eller en anställning.
Under de närmaste decennierna kommer biologin att ge oss kraftfulla redskap med vilka vi kan modulera våra identiteter. Det finns en möjlighet att utvecklingen kommer att gå så fort att våra intuitioner om vad det innebär att vara människa inte hänger med. I så fall kommer biologin också att ställa oss moraliska frågor som berör oss mycket djupare än frågorna om genmodifierade grödor och embryonal stamcellsforskning. Allra mest oroande eller lockande är utsikterna att stänga av celldöden och på så sätt bromsa åldrandeprocessen.
Man skulle kunna tänka sig att framtiden kommer att se med blidare ögon på användandet av rasöverskridande tekniker. Människor som dricker ur den eviga ungdomens källa kommer kanske inte att vara så bestörta över att andra mekar lite med sin hudfärg. Eller så kommer de att vara det. Teknikernas grad av förfining kan inte bestämma när det skall vara påbjudet att tillämpa dem och när det är sjukligt.
När ickearier försöker överskrida sin rastillhörighet uppfattar vi det som ett uttryck för bristande självkänsla. Det gäller också den allra vanligaste formen av rasöverskridande, det som i USA kallas passing, när ljushyllta människor av afrikansk härstamning låtsas att de är vita. Ordet passing är en droppe språk som rymmer ett helt moln av föreställningar: att det finns något sådant som yttre och inre raskaraktär, att en människa kan "se vit ut" men vara svart, att "svarta" gener är "dominanta", att raser existerar och att det därför är meningsfullt att tala om överskridande av rasgränser.
När vita människor försöker överskrida sin rastillhörighet vet vi inte vad vi skall tro. Kanske för att sådana överskridanden inte varit lika vanliga. Men de tolkas nästan aldrig som ett uttryck för självförakt, i varje fall inte utanför extremhögern som också uppfattar MTV som ett uttryck för vitt självhat. Den som överskrider sin ras inom ramen för en undersökning går också fri från misstankar om sinnesvaghet, kanske för att vi tror att dessa överskridanden inte säger något om subjektets begär.
*
Hösten 1959 gjorde den vite antropologen och journalisten John Howard Griffin historiens första rollreportage över rasgränsen. Han åt sporalentabletter och solade med uv-lampa tills han var så mörk att han kunde passera som svart. Sedan tillbringande han sex veckor i den amerikanska södern. Vistelsen resulterade i en artikelserie som gavs ut i bokform under titeln 'Black like me' . Några år senare följdes han av sin landsman Grace Halsell och på 80-talet gjorde den tyske journalisten Günter Wallraff en liknande resa från tysk till turk.
'Black like me' är ett av de stora reportagen. Det påminner oss om att journalistiken är ett kunskapsinstrument i egen rätt, men trots dess storhet handlar Griffins bok inte mycket om vad det innebär att vara svart. I mycket högre utsträckning handlar den om att vara vit, om det främlingskap Griffin upplever inför sig själv när han genomgått transformationen till svart, om rädslan för repressalier från vita rasister. När Griffin försöker upphäva sin vita identitet hjälper det honom att få syn på den. Idéen att det egna definieras i relation till de främmande kan kännas lite luftig när den tillämpas på den svenska samtiden, kanske för att vi inte kan få syn på vilka som är vi och vilka som är de idag. I Griffins text är det helt konkret. De svarta står som en hotfull skog runt den glänta som är vitheten.
Som läsare får man en känsla av att Griffin haft svårt att upprätta kontakter i det i det svarta samhället. Kanske genomskådade de hans förklädnad. Fotografierna av Griffin som svart är otydliga. Han bär hatt och solglasögon och ser bokstavligen färgad ut. Om han med en så enkel förklädnad lyckades dupera 60-talets sydstatsbor säger det i sig en hel om relationen rasism och varseblivning .
Men förmodligen var verkligheten ett större problem för Griffin än förklädnaden. En verklighet som den i 'Guess who's coming to dinner' skulle ha passat hans reportage bättre. En värld full av redbara, kristliga negrer som förvägras ett människovärdigt liv av irrationella och hatiska vita. Det är en sådan värld Griffin och hans efterföljare vill avslöja. Det avslöjandet är det inneboende målet i deras berättelser. Därför dras reportaget med ett problem som gäller det mesta som skrivits till underklassens försvar: det kan inte hantera det faktum att underklassen lever upp till fördomarna. Den svarta värld Griffin möter är en värld som han ständigt finner sig föranledd att urskulda. Alkoholmissbruket och den sexuella promiskuiteten i det svarta samhället är uppenbarligen besvärande för honom.
De bäst fungerande avsnitten i 'Black like me' är just de där han konfronterar det vita samhället. Allra bäst är kanske det där han liftar med vita bilister som ofelbart för in samtalet på svart sexualitet. Höjdpunkten i Halsells bok 'Soul Sister' är när hennes vita husbonde försöker tvinga sig på henne, kanske exakt när han säger att han "måste ha lite svart fitta". De kapitel vi verkligen upplever som avslöjande i Wallraffs 'Ganz unten' är inte de där vi får ta del av Alis umbäranden på farliga arbetsplatser, utan de där den självupptagne småkapitalisten Adler får hålla låda. I dessa ögonblick är böckerna i samklang med sig själva.
Griffins bok är en uppgörelse med hans egen vita värld. Den aspekten
understryks av bokens svenska titeln. 'Black like
me' blev i en ovanligt receptiv översättning 'Svart som en nigger' .
Originaltiteln har en kontemplativ karaktär som boken bara delvis lever
upp till. Den svenska titeln ångar av indignation. Den presenterar inte
längre boken som ett redskap för att utforska och ifrågasätta den egna
vita identiteten. Istället presenterar den boken som en vit läsares
tillhörighetsmarkör bland de som står upp mot förtrycket, "rasismens
fula tryne".
Günter Wallraff har i en intervju sagt att 'Ganz unten' aldrig skulle väckt någon uppmärksamhet om den skrivit av en turk. Vad menade han med det? Jag minns inte om han utvecklade det, men han kan ju ha menat just detta: boken är en tysk angelägenhet. Den handlar inte om hur det är att vara turk, utom om hur vidriga vi tyskar är. Vi skulle inte uthärda att höra det från en främling. Han kan också ha menat att man bara kan avslöja det rasistiska systemet genom att visa på dess godtycklighet. Bara genom att visa att det egentligen är oförmöget att skilja mellan en tysk och en turk. Att en turk blir behandlad som en turk är ju knappast förvånande. Eller menade han att turkar saknar trovärdighet för dem som skriver, förlägger, refuserar, recenserar och köper böcker i Tyskland? Han menade med säkerhet inte att ingen skulle vilja läsa om en turk som wallraffade som tysk. Men det borde han kanske ha gjort.
När biotekniken låter människor välja sin hudfärg själva är det dags att återvända till Griffins bok med följande fråga: Kan man tänka sig Griffins resa omvänd? Vilka är förutsättningarna för att skriva och publicera 'White like me' ?
Ett problem ligger i rasismens natur. Det rasistiska systemet drillar oss i att diskriminera mellan nyanserna i den ljusa änden av hudfärgsspektrat men låter nyanserna i den mörka änden glida samman. Denna egenskap hos det rasistiska systemet, som förmodligen var till stor hjälp för Griffin, skulle göra det nästan omöjligt att passera som vit.
Den som går in i ett rollreportage gör det med intentionen att avslöja ett missförhållande, "maskera sig för att demaskera samhället" som Wallraff kallar det. Men vilket är missförhållandet som skall avslöjas i det här fallet? Att skriva 'White like me' skulle vara ett delvis nytt sätt att använda sig av rollreportaget, inte med avslöjandet som riktpunkt. Istället skulle en sådan text framhäva det som tidigare tycks ha varit rollreportagets kärna: att få fatt på sig själv. Somliga skulle mena att det vore poänglöst, att underklassen redan har en kulturell såväl som lingvistisk tvåspråkighet, alltid redan har den "split vision" som rollreportaget skulle kunna ge. Men vad vet jag. Jag tillhör inte underklassen.
En annan person som knappast kan göra anspråk på att vara underklass, även om det finns de som anser att han saknar smak, är Michael Jackson.
*
Vad är det för fel på Michael Jackson? Enligt egen utsago lider han av vitiligo, en relativt vanlig sjukdom som leder till att hudens pigmentering försvinner fläckvis. I den legendariska intervjun med Ophra Winfrey 1993 hävdade Michael att han inte gjort något för att förändra sin hudfärg. "Jag är stolt över att vara en svart ameikan. Jag är stolt över min hudfärg." Fansen säger att han blekt eller sminkat över de resterande mörka partierna för att uppnå ett normalt utseende. Men om målet var ett "normalt utseende", varför valde han då inte att istället färga de bleka partierna. Och hur skall man förklara de plastikkirurgiska ingreppen? De är ju uppenbarligen ägnade att radera ut de sista påminnelserna om hans afrikanska härkomst.
Hur man än vrider och vänder på saken är det svårt att få till ett försvar för Michael som hänger ihop. Men intressantare än superstjärnan själv och hans psykologiska gåta är de reaktioner han väcker. Står motsägelserna i proportion till de fördömande bilder av superstjärnan som blivit legio? De kirurgiska ingrepp Michael underkastat sig är inte men omfattande än de som Al Pacino, Michael Douglas, Arnold Schwarzenegger eller en genomsnittlig Playmate genomgått. De är knappast ingreppens omfattning som förlänat Michael tillnamnet Wacko Jacko. Snarare är det ingreppens riktning som väcker förskräckelse. Demi Moore, Drew Barrymore och Madonna har med sina operationer försökt forma sig efter en kvinnlig idealbild. De har närmat sig den offentliga bild av dem själva som är deras levebröd. Michael har gjort tvärtom. En enkel tolkning av honom skulle ge vid handen att hans transformation är ett utslag av det kolonialiserade medvetandet. Men det håller inte riktigt. För svarta människor utanför underhållningsindustrin kan det vara en framgångsstrategi att reducera sin skillnad, men för svarta i rampljuset gäller det omvända. I likhet med amatörporren lever den svarta kulturindustrin på att sälja föreställningar om autenticitet, av en oförmedlad kontakt med Känslan. Man kan säga att de lever på att vara äkta , för att låna ett begrepp som den svenska hiphopeliten hanterat tills det blivit lika blankslitet som sulorna på deras sneakers. Har någon musikgrupp under de senaste decennierna blivit så utskälld som Milli Vanilli? Svarta tyskar , man förstod från början att det var något lurt. En svart David Byrne skulle inte göra någon stor succé.
Michael har ingenting av Leadbellys eller Tupacs föregivna autenticitet. Han är ett exempel på någon som tagit av samhällets mask genom att ta av sig sin egen. Han överskrider gränsen för vad han förväntas vara på ett sätt som väcker obehag snarare än fascination. I första hand är det förstås vita som känner sig hotade av Michael. De brännmärker honom av samma anledning som överklassen uppfinner den smaklöse uppkomlingen. Den vita identiteten bygger i mycket på exklusion. Om vem som helst kan bli vit kan den vita identiteten implodera från trycket utifrån. Att förvandla Michael till en bisarr avvikelse är ett effektivt sätt att kapsla in den fara han utgör. Under de närmaste årtioendena kommer den nya biologin att göra det möjligt för att fler att följa Michaels exempel. Det skall bli spännande att se hur vitheten hanterar den utmaningen.
Många fascineras av Madonna förmåga att, som de säger, iscensätta sig själv. Enligt fansen bedriver Madonna ett medvetet spel med sexistiska stereotyper. Hon håller fram motstridiga tablåer av vad en kvinna förväntas vara och utnyttjar dem till sin egen fördel. Kritiker har påpekat att hennes förvandlingar hela tiden rör sig inom de ramar det sexistiska systemet anger. En jämförelse mellan Madonna och Michael understryker kritikernas poäng. Madonnas rollspel är smart på samma sätt som det är smart för svarta kvinnor i Johannesburg att bleka sin hud. Michaels exempel visar hur det kan gå för den som verkligen iscensätter sig själv. Hans transformation håller sig inte inom det rasistiska systemet. Den kommer aldrig att betala sig. Han har skjutit sig ut ur omloppsbanan. Han är vår tids störste antirasist.
Arena nr 1 Februari 2003