I MITTEN AV NITTIOTALET fick Ingvar Kamprad svara på en massa jobbiga
frågor om sitt politiska förflutna. Ungefär samtidigt debuterade de
synliga minoriteterna i Ikeakatalogen. Plötsligt var det inte nödvändigt
att se ut som Max von Sydow, en obehandlad furuplanka, för att få
sträcka ut sig i "Klippan" och ordna sina pocketböcker i "Ivar".
I förra veckan landade Ikeas julkatalog på nationens dörrmattor
("Trampa"). Här finns fyra miljöbilder med familjer. Bara två är
helvita. Den tredje visar ett heterosexuellt par med deras två döttrar
adopterade från Asien. Den fjärde föreställer en svart mor och hennes
två svarta barn. Uppkrupen i en fåtölj läser mamma saga för bror och
syster. Men var är pappa? Ute och köper granen? Knappast. Som bilden av
den svarte mannen ser ut i dag kan han inte inkluderas i bilden av den
normala familjen. Han kan hänga på socialen och tugga kat eller hänga på
Stureplan och göra musikvideor, men han kan inte stå i självplocklagret
och leta efter överdelen till ett skötbord.
Feministen bell hooks har skrivit om bilden av den svarte mannen i USA. Det vita Amerika, har enligt Hooks, producerat en myt om det svarta Amerika som ett matriarkat. Svarta män är alltför ansvarslösa för att hålla samman ett hushåll och i stället får den starka svarta kvinnan (big mama) dra hela lasset. Vilka myter det vita Sverige är i färd med att producera är inte lika väl kartlagt, men om bilden i Ikeakatalogen är en del av ett större mönster så ser det ut som om vi är på väg in i den amerikanska modellen.
Så till nästa jul önskar jag av tomtefar Kamprad en svart pappa. Och så vill jag ha en arabisk dito med en rejäl Saddammusche.
Dagens Nyheter