UNDER HÖSTEN HAR BIOPUBLIKEN översköljts med filmer som utspelar sig i den uppåtgående solens rike.
I "Kill Bill" får coola Uma Thurman dekapitera halva landets befolkning.
Tom Cruise gör alla sina "Mission impossible"-grejer i "Den siste
samurajen" och Bill Murray är lika skrynklig som alltid där han lommar
runt i Sofia Coppolas "Lost in translation".
Lika lite som Hamlet handlar om Danmark handlar någon av dessa filmer
särskilt mycket om Japan. Men dagens amerikaner har fler anledningar att
fundera över hur de porträtterar sina främlingar än vad elisabetanerna
hade. Häromveckan gjorde New York Times just detta.
Frågan som ställs är hur japaner och amerikaner av asiatisk härkomst tagit emot de nya filmerna.
De asiatiska amerikanerna är, som etniska minoriteter i USA för det mesta är, mycket kränkta och avfärdar den nya filmvågen som rasistisk smörja. (Fick de se det svenska tv-programmet "Oumi" skulle de gå man ur huse. Och samurajsvärden skulle de ha med sig. Bara i ett land som Sverige, där de etniska minoriteterna är politiskt marginaliserade, kan man sända ett program som "Oumi" och kalla kritikerna för politiskt korrekta åsiktspoliser.) Om de asiatiska amerikanerna är upprörda över Hollywoods stereotyper är japanerna i Japan mer distanserat roade. Att leta efter anakronismer i västerländska kostymfilmer är en uråldrig tradition. I "Den siste samurajen" är det lite mindre av den varan än vanligt. De senaste årens mastodontfilmer visar ju en knappologisk upptagenhet av detaljer. Det är bra stoff till bonusmaterialet på dvd-n.
Men även för den som knäppt alla knappar rätt finns det fallgropar kvar. I "Den siste samurajen" är det framför allt myten om samurajen som en ädel krigare som stör den japanska publiken. Det är visserligen japanska böcker och filmer som försett samurajen med sin hjältegloria, men med tiden har glorian hamnat på sned och i dag tänker japanerna på samurajerna som en genomkorrumperad grupp. Om filmen gjorts av en japansk regissör hade publiken genast börjat spekulera i hans politiska motiv. Men när chauvinismen paketeras av en utlänning blir den möjlig att konsumera.
I förra veckan rapporterade DN om mangans korståg över världen. I dag omsätter dataspelsindustrin mer än musik- och filmindustrin. Sedan andra världskriget har amerikanerna spelat rollen som globala kulturimperialister. Under de närmaste decennierna kan japanerna, som har ett starkt grepp om dataspelsmarknaden, förväntas överta den rollen. Således kan det vara hög tid att börja fundera över hur japanerna porträtterar sina främlingar.
Dagens Nyheter