Man kan se dem nu. Lite på avstånd. Hur de börjar formera sig, gör sig
redo att försvara det som de anser är deras. Privilegier, positioner,
rättigheten att sätta samhällets dagordning. Rätten att definiera oss,
som problem eller som tillgång.
En sak man måste förstå om de här människorna är att de själva inte
förstår hur de uppnått sina positioner. De har inte ögon för den etniska
nepotismen. För dem är den ett osynligt verktyg, en förlängning av dem
själva. För oss är den ett hinder. Därför är det vi som ser den.
Själva är de övertygade om att deras privilegier är de välförtjänta frukterna av hårt arbete och kompetens. Att deras egen kunskapsproduktion skulle ske inom ramen för en viss ideologi faller dem inte in. Att de frågor de ställer betingas av de erfarenheter de inte gjort är för dem en otänkt tanke. Den indignation de uttrycker när de ifrågasätts är alltså inte spelad.
Vi har figurerat som positiva exempel i den civilisationskritik de bedrivit. Från Rousseau till Kerstin Thorvall. Det är en kritik som ofta riktats mot någon annan än de som formulerat den, mot de som står utanför maktens egentliga centrum, mot kvinnor som läser eskapistiska romaner, mot bönder i Sjöbo, mot tonåringar med rakade skallar. Framförallt är det en kritik som de själva kontrollerat.
I samma ögonblick som vi lämnar statistrollen och själva formulerar kritiken, i samma ögonblick som vi tar plats på offentlighetens scen, i samma ögonblick som vi börjar tänka på oss själva som fullvärdiga medborgare, människor med hemortsrätt, människor som har rätt att påverka nationens framtid, i samma ögonblick börjar backlashen. Angreppen på Masoud Kamali är bara början.
Vill man ha en påminnelse om hur det var att leva i Sverige på 70-talet kan man ta färjan till Helsingfors. Vita människor som tittar efter en på stan. Barn som pekar. Det som hänt på vår sida av Östersjön sedan 70-talet är inte så omvälvande som många tror. Vi har blivit fler, men vår påverkan på samhället, annat än som arbetskraft, har varit försumbar. Vi finns på gatorna men inte i den ekonomiska, politiska och massmediala maktens rum. De som känt sig hotade av oss, extremhögern, har varit perifera för att vi varit perifera.
Jag hoppas. Jag tror att de kommande tio åren kommer att se mycket annorlunda ut. Nu kan vi förbereda oss på en situation som mer liknar den amerikanska. Amerikas vita befolkning är, till skillnad från den svenska, medveten om den strukturella rasismen. Denna medvetenhet yttrar sig framförallt som en anklagelse gentemot rasismens offer.
Filmen "Falling Down" från början av 90-talet sammanfattar dessa anklagelser väl. De etniska minoriteterna gnäller och gnäller, men egentligen är den vite mannen som får dra det tunga lasset. Det budskapet, den vita backlashens budskap, har oändligt mycket större spridning än det "gnäll" som backlashen riktar sig emot. Det är detta vi måste förbereda oss på också i Sverige.
Vilka är då vi? Hur kan jag tillåta mig att tala om ett vi? Är inte det hopplöst onyanserat? Det nyanserade är att säga att invandrarbegreppet saknar analytisk kraft. Tyvärr hindrar inte det dem från att diskriminera dig när de ser dig, ditt namn, hör din röst. När de erfar eller uppfinner din skillnad. Vi måste vara onyanserade för att de är onyanserade.
Mana