[audio:http://files.polite.se/audio/obs_we_real_cool.mp3]
Ladda ner
ljudfilen.
"I always wanted to be a black New Yorker. You know, the sharpest one on the street." Så sa Rolling-stonestrummisen Charlie Watts en gång i en intervju.
Det citatet fångar mycket av vita människors förhållande till svarta människor och svart kultur under de senaste 50 60 åren.
Den svarta människan är i Watts fantasi den mest urbane invånaren i New
York, den mest urbana av städer.
"You know". Vad är det egentligen vi vet om den personen? Vad finns det
för kollektiva bilder av en svart människa som glider fram i
betongdjungeln? Vilka bilder frammanar Watts? Hans svarta storstadsbo
kan knappast vara skoputsare eller cykelbud eller svabba golvet på
McDonalds eller skjuta ett av de där tusentals korvstånden genom
Wallstreetkvarterens kvällstomma gator.
Watts urbana hjälte är för cool för det. Just coolhet är nog hans mest utmärkande egenskap. Det är en coolhet som förutsätter ett ofrivilligt utanförskap. Watts svarte New Yorkare är utestängd från samhället men står inte med mössan i hand och ber om att få komma in.
Skulle man kunna tänka sig att Watts talar om en kvinna? Jag tror inte det. Den svarta coolheten är intimt förknippad med manlighet, med föreställningar om svarta mäns våldsamhet och otyglade sexualitet.
Vad har jag själv velat vara? Jag önskar att jag kunde säga att jag drömt om att vara en medelålders vit rockstjärna. Men det är tyvärr inte sant. Snarare är det väl så att jag också drömt om att vara den där föreställde svarta New Yorkaren, till och med när jag faktiskt bodde på Manhattan långt norr om 110:e gatan.
Om just detta har den svarta amerikanska feministen bell hooks skrivit en bok. "We real cool : Black Men and Masculinity" är inte bok om vita mäns rosiga drömmar om att vara en svart outsider. Snarare är det en bok om hur svarta män förhållit sig till dessa rosiga drömmar och till ett vitt mansideal.
Den bärande tanken är att svarta män gör sig själva och människor i sin omgivning en stor otjänst genom att försöka leva upp till det vita patriarkatets manlighetsideal. Svarta män är kraftigt överrepresenterade på fängelserna och i arbetslöshetsstatisiken. Men skall man tro hooks så är det inte ett uttryck för deras oförmåga att att bli som vita män utan snarare ett uttryck för deras överdrivna ansträngningar att bli som vita män. Hur hänger det ihop?
Efter plantaget, säger hooks, blev arbetsplatsen den viktigaste arena där det vita patriarkatet kunde fortsätta att utöva dominans över svarta. Därför har svarta män aldrig kunnat hänga upp sin identitet på jobbet. Arbetet blir aldrig en källa till manlig självkänsla som för den vite amerikanen. Den protestantiska arbetsmoralen får aldrig fäste. Lönearbete kommer istället att betraktas som ett tecken på svaghet, som lismande underdånighet gentemot den vita överheten.
Samtidigt har vita mäns livsstil, och inte alls bara deras medborgerliga rättigheter, fungerat som ett slags riktpunkt för svarta mäns frihetssträvanden. En sådan tråd säger hooks, fanns i svart tänkande redan innan slaveriet upphävdes. I den vita patriarkala livsstil som svarta män velat uppnå ingår mannens överordning över kvinnan. Att vara fri blev för många svarta män liktydigt med att vara familjens överhuvud och försörjare.
Här finns alltså en konflikt. För att leva upp till rollen som patriark måste den svarte mannen vara en breadwinner, men för att klara av det måste han undertrycka samma manlighet och förvandlas till en underdånig tjänsteande så fort han lämnar hemmet.
Svarta män, har enligt hooks, ofta löst den konflikten genom att nedvärdera arbete och romantisera kriminalitet. Som Ice-T säger: "Crime is an equal oppurtunity employer." Själv skulle hooks hellre sett att de gjort avkall på manligheten. Hon slår ner på alla de samtida röster som påstår att frånvaron av starka familjefäder är det svarta amerikas främsta problem. Och de rösterna är många, från Nation of Islam över Ricki Lake till den kristna högern.
hooks utmålar decennierna efter slaveriets avskaffande och före den stora svarta migrationen från nord till syd som en guldålder för svarta familjebildningar. På ett ganska övertygande sätt argumenterar hon för att det under några decennier inte var avgjort hur en svart familj skulle se ut. Innan familjeidealen fixerades efter vit förebild, menar hooks, fanns det större rörelseutrymme för alternativa roller i det svarta hemmet. Plats för män som tog hand om barnen medan kvinnorna arbetade. Plats för matriarker och män som inte kände sig hotade av dem.
Fallet från detta könspolitiska eden har sedan skett i samma takt som svarta anammat det vita patriarkatets ideal. Eller för att var mer exakt "den imperialistiska kapitalistiska patriarkala kulturen för vit överhöghet". Sug på den ni!När hooks använde den där harangen för ett tiotal år sedan kändes det som ett utmanande tankeexperiment. "Testa att se världen så här en gång. Världen är verkligen formad av en kultur som predikar vit överhöghet."Men då var det mer en kastad handske än en dogm. Nu är det en fras som hon strösslar över sidorna och som implicit tillskrivs ett enormt förklaringsvärde.
Men när hon exempelvis skall förklara hur vita mäns våld fungerar som mall för svarta mäns våld, så sopas detaljerna in under den där väl tilltagna mattan "imperialistisk kapitalistisk patriarkal kultur för vit överhöghet".
Något motsägelsefullt känns det som om hooks är mer angelägen läsning i Sverige än i Amerika. Här hemma håller etnisk diskriminering först nu, år 2004, på att få genomslag som förklaringsmodell för invandrares svårigheter på arbetsmarknaden. För oss kan det nog vara nyttigt att lyssna på ett röst som hooks, som vridit kritiken av vitmaktsamhället till max. Men på sin amerikanska hemmaplan riskerar hon att bli en chauvinist. Hon tar bestämt avstånd från de afrocentrister som håller sig med rasistiska skapelsemyter, men förmodligen är avståndstagande så starkt just för att hon under det senaste tio åren tagit ett stort kliv närmare deras position.
I mycket är "We real cool" en utveckling av essän "Reconstructing black masculinity" från 1992. Då låg tonvikten vid kritiken av det svarta patriarkatet, vid svarta nationalisters oförmåga att göra upp med sexism, homofobi och misogyni. Tyvärr måste jag konstatera att hon kändes mycket mer utmanande den gången.
Sveriges Radio OBS