Nyhetsmedierna har ett särskilt ansvar när de rapporterar om eller för barn. Oivvio Polite har träffat William Bird, som granskar sydafrikanska medier.
I SVERIGE DISKUTERAR vi vilka nyheter man kan skildra på ett bra sätt
för barn. I Sydafrika är barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn
mycket vanligt. En fjärdedel av befolkningen bär på hiv. Hur gör man bra
nyheter för och om barn under sådana omständigheter?
Sydafrikanska Media Monitoring Project (MMP) har studerat mediernas rapportering om barn och skrivit en handbok för journalister. I samband med bokmässan kom MMP:s chef William Bird på inbjudan av Svenska Unicef till Sverige.
Jag berättar för Bird om en kollega som skrivit en artikel om hiv-smittade barn i Tanzania på uppdrag av en svensk barn- och ungdomstidning. Redaktören som beställt artikeln stoppade den. Han menade att svenska barn inte kunde hantera att läsa om det som är verklighet för barn i Tanzania. Bird skakar på huvudet.
-
Jag tror inte man skall undvika att rapportera om saker med hänsyn till barn. Hiv är en väldigt påtaglig del av verkligheten i Sydafrika. En av mupparna i Takalane Sesame, vår motsvarighet till barnprogrammet "Sesam", är hivpositiv och det tycker jag är helt adekvat.
-
Däremot tycker jag att nyheterna fokuserar för mycket på det extrema. Vad gäller våld mot barn försöker vi inspirera journalister att styra bort från de extrema fallen där barn lemlästats eller styckats och i stället rapportera mer ingående om den utbredda och mer vardagliga misshandeln.
När en vit flicka kidnappades i Sydafrika för ett par år sedan skapade det omedelbart stora rubriker. Vissa var snabba att anklaga medierna för rasism. Hade medierna visat lika stort intresse för ett svart barn var den retoriska fråga som ställdes.
En kort tid senare kidnappades en svart pojke och sydafrikanska medier var inte sena att visa att de gav även detta öde nyhetsvärde. Namn och bild på båda barnen publicerades och båda barnen återfanns.
Så långt är allt gott och väl. Men mediernas inblandning i barnens öde slutade inte där. Utan familjernas medgivande fortsatte de att publicera namn och bild på båda barnen. De beskrev ingående de sexuella övergrepp flickan utsatts för. När pojkens föräldrar fick höra att han återfunnits var det via radions nyhetsutsändningar.
- Problemet är att man ofta stigmatiserar enskilda. Nyligen gjorde en av de större tidningarna en historia om ett barnhem för hivpositiva barn på ett sätt som gjorde att flera av barnen som levde där kunde identifieras. Flera av barnen blev omedelbart relegerade från skolan där de gick. En del blev misshandlade.
I Sverige slår många journalister bakut när utomstående mediegranskare kommer med sina pekpinnar. Hur har MMP tacklat det?
- Visst blir redaktionerna fly förbannade på oss ibland. Men vi går varligt fram. Och vi har definitivt vunnit deras öra.
Till en stor del handlar MMP:s arbete om att informera redaktioner om de lagar som omgärdar deras verksamhet, berättar Bird och tar fram ett tummat exemplar av Sydafrikas grundlag ur innerfickan. Exempelvis är det i Sydafrika olagligt att utan medgivande offentliggöra ett vittnes namn.
- En annan del av jobbet är att påminna journalister om att de frångår sina vanliga arbetsmetoder när de skriver om barn. Skriver man om en skattereform som drabbar bönder frågar man bönder hur de ser på den. Så gör man sällan med barn. Vi försöker visa att barn, om man ger dem lite tid, kan vara väldigt bra källor.
OIVVIO POLITE
litteratur@dn.se
o Media Monitoring Project
o Media Monitoring Project är en oberoende organisation som etablerades 1993 i samband med de första fria valen i Sydafrika.
o MMP finansierars bland annat genom bidrag från Unicef i Sydafrika och av Rädda Barnen i Sverige.
o Den 32-årige William Bird har en bakgrund inom akademisk medieforskning och har lett MMP i fyra år.
o Flera tidigare studier från MMP har inriktat sig på genus och ras.
o Inom kort kan man läsa mer om projektet på MMP:s nya hemsida: www.mediamonitoring.org.za
Dagens Nyheter