[audio:http://files.polite.se/audio/harlemharlem.mp3]
Ladda ner ljudfilen.
När svenska tidningar skrev om USA under sjuttiotalets första år
handlade det ofta om Latinamerika och ännu oftare om Vietnam. Men
decenniet innan stod en annan fråga längst upp på dagordningen. Under
nästan hela sextiotalet hade det som då hette "negerfrågan" varit det
helt dominerande ämnet i svensk USA-journalistik.
Alla de tunga kanonerna hade en åsikt. Olof Lagercrantz och Herbert
Tingsten företog själva USA-resor och skrev för negrernas sak.
Lagercrantz radikal och Tingsten lite mer moderat men med större
förståelse för svarta nationalister än vad man skulle kunna förvänta
sig.
Under samma tid hade svenska rapportböcker, dokumentärromaner och reportageböcker duggat tätt. Rapport från en skurhink, Gruva, Ett år på LM. Alla gav dom röst åt dom underpriviligerade.
Med tanke på det stora intresset som fanns för det svarta amerika är det lite förvånande att ingen hade förlagt en rapportbok där. 1969 hade, Ulf Hannerz, en ung svensk antropolog, kommit ut med "Soul Side", en bok ett svart getto i Washington. Men den fick ingen större spridning utanför universitetet.
Så i September 1971 kom Lars Ulvenstam ut med reportageboken "Harlem Harlem". Ulvenstam bodde i Harlem under stora delar av 1970 och baserade sin bok på intervjuer med kända Harlemprofiler och vanligt folk, företrädare för moderata medborgarrättsorganisationer såväl som mer otåliga Black Power-förespråkare.
Boken fick ett varmt mottagande. "Det har blivit en utmärkt bok", skrev Herbert Tingsten "utan tvivel den bästa introduktionen i ämnet som finns på svenska."
Men efter någon månad dök de första problemen upp. Ulf Nilson, som på den här tiden var Expressen korrespondent i New York, skrev att Ulvenstam aldrig bott i Harlem. I själva verket skall han ha bott på Hotell på Upper West Side.
I en intervjuförsvarar Ulvenstam hotellboendet genom att hänvisa till den hårda Harlemmiljön. "Alla måste förstå att Harlem är en psykiskt och fysiskt mycket pressande miljö. Det är ett jäkligt hårt ställe och det gick inte att ha radion, skrivmaskinen och huvuddelen av kläderna i Harlem. Om man inte ville bli av med dem förstås."
I samma veva visade det sig att boken innehöll en hel del allvarliga felaktigheter om den familj som Ulvenstam påstod sig ha haft som grannar i Harlem. Kontakten med familjen löper som en känslosam tråd genom hela boken. Den allvarligaste av lögnerna var den att yngste sonen skulle vara heronist och langare. "Melrose har börjat med skiten. Heroin.", skriver Ulvenstam.
Några månader senare, i februari 1972, hittade en tolvårig läsare Eva Broman slående likheter mellan "Harlem, Harlem" och en amerikansk lärobok. Inte bara det allmänna resonemanget kändes igen. Många stycken var helt enkelt översättningar av den amerikanska förlagan. Ulvenstam konfronterades i TVs Kvällsöppet. "Såvitt jag kan erinra mig finns det inga fler avsnitt i min bok som tagits ur andra böcker.", säger han där. Men dagen därpå har Expressen en artikel om en gymnasist som hittat flera stölder ur en annan bok, "Crisis in black and white" av Charles Silberman.
Hade något liknande uppdagats idag hade vederbörande åkt ut med huvudet före. Eller så är det bara tonfallet som är ett annat idag och jag som är trettio år för ung för att se skärpan i fördömandena.
För mig som inte var med då och som läser boken för första gången idag blir det svårt att se förbi alla lögnerna, särskilt som Ulvenstam aldrig la korten på bordet. Jag blir misstänksam mot allt. Och texten inbjuder också till det. Den är så pepprad med anglicismer att jag snabbt börjar misstänka att författaren snodde ur fler källor än vad som uppdagats och att han dessutom översatte sina stölder mycket dåligt.
Och när jag inte funderar över vad som är ljug så ser jag hela tiden exotismen som är en lögn på en mer grundläggande nivå.
Så här kan det låta.
"Pojkar dyker upp med slimmade skjortor, byxor som sitter åt som fjälster kring ben och underliv, morsar på varandra som bara en svart cat på gott humör kan hälsa på en annan: ett slag i handflatan, ett tag kring tummen, ett tag runt handleden och så handslag igen. Och sen ökar timme för timme jazzen, the beat, the gut, från radioapprater och skivsspelare ur de öppna fönstren och från otaliga transistormottagare i gatans mörker."
Jag antar att författaren tyckte att det var levande och nära. Men för mig känns avståndet oändligt. När jag läser Ulvenstams bok känns det som om jag betraktar den vite författaren genom en enkelriktad spegel. Jag kan se honom men när han tittar på mig ser han bara sin egen spegelbild.
I analysen vill boken vara klok och sansad, kanske för att kontrastera sig mot de svenska vänsterskribenter som svalde Black Power-programmet med hull och hår. På baksidesfotot har författaren också en sån där klok och sansad tänkarpipa i mungipan.
Jag tänker på två andra svenska amerikaböcker när jag läser "Harlem, Harlem". Dels Tingstens "Dagbok från Amerika" utgiven 1968 dels Carmilla Floyds "Respekt" från 1997. Båda mästerliga på sina sätt. De befinner sig liksom på varsin sida om den avgrund som Ulvenstams bok trillade ner i.
Tingsten skulle aldrig komma på tanken att försöka bli du och bror med gettot. Men han kan läsa och tänka självständigt och har modet att ibland verkligen lämna en fråga öppen. Han disktuerar frågan om våld kan vara en framkomlig väg i negrernas jämlikhetssträvanden och svarar så här: "Att generellt besvara denna fråga synes mig omöjligt. Tänkbart är, att ett visst mått av våld kan egga reformviljan, men säkert är, att vid en annan grad av våld repressionen stärks.."
Sen äter han middag med en massa professorer och diplomater. Också negrer. Och hela tiden känns han helt oförställd.
På andra sidan av den Ulvenstamska avgrunden står Carmilla Floyd. Hon skriver om lations i Los Angeles i början av nittiotalet, en miljö bra mycket våldsammare än det tidiga sjuttiotalets Harlem. Men hos henne finns ingen flåsig exotism. Hon lyckas skrapa fram vardagen, normaliteten som finns också i ett getto. Hon håller på så länge att det blir långtråkigt och det är kanske det enda hedervärda sättet att skriva en sådan bok på. Diametralt motsatt mot Ulvenstams fyrverkerier.
Vad blir då kvar av värde för oss i "Harlem Harlem"? Vad kan vi utvinna ur den här boken? Framförallt får den väl funka som en påminnelse. En påminnelse om att vi måste vara vaksamma inför berättelser som säger sig ge utrymme åt dom andras oförvanskade röster.
När man agerar på det begäret att höra dom rösterna kan det leda till en massa tråkigheter. På nittiotalet började svenska journalister förstå den svenska betongförorten som en version av det amerikanska innerstadsgettot. Koppla ihop Harlem med Hammarkullen. Och de där bilderna av Harlem var ju inte sanna ens i sitt hemland.
Ständig vaksamhet alltså. Vaksamhet inför det där begäret att höra berättelser om de andras skönhet och misär om deras våldsamhet och stolthet. Och de berättelserna är legio. Också idag. Också när alla citat är korrekta.
Sveriges Radio OBS