Ulrika Wahlgren är världens mäktigaste curator. Hon väljer tavlor - eller väggdekorationer som det heter på Ikeaspråk - till tvåhundratvå "gallerier". Bilderna ska passa folk jorden runt.
Det första jag ser när jag stiger in i entrén på Ikeas huvudkontor i
Älmhult är en Friskis & Svettis-ledare på väg till eller från ett pass.
Studs i steget. Sund som en Billy-hylla.
Relationen mellan Friskis och Ikea handlar om mer än personalvård. På
vår mentala varumärkeskarta ligger Ikea mitt i medelklassens etniskt
svenska kärnland. Till Friskis är det bara en rask promenad. Flera av
Älmhults Friskisinstruktörer arbetar också på Ikea, medlemsbladet
Friskisdroppen har eget ställ i huvudkontorets entré.
Jag är här för att träffa världens mäktigaste curator. Ulrika Wahlgren ansvarar för utbudet på tvåhundratvå "gallerier" från New York till Peking. En grov skattning visar att hon säljer konst för en halv miljard om året.
Hon är född 1965, har två barn och kom till Ikea för tio år sedan direkt från utbildningen som marknadskommunikatör. Hon tränar inte på Friskis, men hon rider och hon känns helt och hållet som en Ikeamänniska.
På Ikeaspråk kallas hon produktutvecklare, en kugge i Ikeamaskinen, och det är också så hon ser sig själv. Från stora bildförlag runt om i Europa köper hon rättigheter till det sjuttiotal poster, tavlor och vykort som finns på avdelningen för det som på Ikea heter väggdekorationer.
Att konstens funktion är dekoration är inget Wahlgren hymlar med. Varje bild i sortimentet ska passa till en ram och omvänt. Kombinationen ska spela med Ikeas möbelsortiment.
- Mitt jobb är att välja bilder åt folk som inte har ork, tid eller lust att välja själva. Jag har tagit fram en produkt som heter Trilling, ett paket om tre bilder som hänger ihop. Mitt löfte till kunden är att de här bilderna fungerar bra ihop.
Urvalet begränsas av att varuhusen i Krakow, Riyad och Baltimore ska ha samma bilder i sortimentet. De bäst säljande bilderna är också ungefär desamma på alla varuhus. Sexuella, religiösa eller politiska provokationer är otänkbara. Kvar blir ett slags konstens hissmusik. Ulrika Wahlgren säger att kunden ska kunna uttrycka sin identitet med produkterna. Jag tänker att det måste vara en rätt kringskuren identitet.
Etnologen Eva Londos har funderat mer på identitet och konstval. För tio år sedan skrev hon i avhandlingen "Uppåt väggarna i svenska hem" att Ikea fungerat som en folkfostrare i modernistisk smak.
- Ända sedan början av 1900-talet har bildningsborgerskapet försökt få arbetarklassen att ta till sig den goda smaken. Man trodde att det fanns en koppling mellan estetiskt och moraliskt omdöme. Om man fick folk att ta till sig den goda smaken så skulle det också stävja alkoholismen.
Denna tanke förvaltades, enligt Eva Londos, i Konstfrämjandets strävan att få ut samtida svensk konst i arbetarhemmen. I praktiken var det medelklassen som köpte. De såg chansen att komma över originalkonst av Sven Erixson och andra mycket billigt.
Eva Londos menar att det i stället var kataloger från de stora möbelföretagen som under 1970- och 80-talet förde ut bildningsborgerskapets ideal till en bred publik.
- Obs- och Ikeakatalogerna gick ut i miljonupplagor och hade förstås mycket större genomslag än studiecirklar och konstpedagoger. De imiterade och populäriserade den bildade medelklassens koncept. Möblerna var Bruno Mathsson-kopior, och på väggen hängde man en inramad plansch av Piet Mondrian.
Från modernismens estetiska och moraliska ideal är det inte långt till fyrtiotalets folkspänstpropaganda eller till Svenska frisksportförbundet och dess samtida arvtagare Friskis & Svettis, granne med Ikea. Men Ulrika Wahlgren anser inte att Ikea torgför akademikernas och medelklassens smak och värderingar.
- Vår policy formas inte av någon särskild samhällsklass. Vi skulle till exempel aldrig ta in en våldsförhärligande bild eller Britney Spears med bar mage. Men det tycker jag inte är ett särskilt akademiskt ställningstagande.
Enligt Wahlgren är det snarare en magkänsla som talar om att gråtande barn och Rubens inte "är Ikea", medan Klimt, Modigliani och blomstermotiv passar väl ihop med företagets identitet.
På sextiotalet gjorde konstnären Lars Norrman en serie färglitografier för Ikea. Därefter har man inte sålt någon konst skapad specifikt för Ikea. Men sedan en tid pågår samtal mellan Ikea och konstentreprenörerna Kiwi.
Kiwi, bestående av Ulf Kihlander och Martin Wickström, har tidigare arbetat som projektledare för Statens konstråd och agerat länk mellan konstnärer och rådet. Samarbetet med Ikea är helt nytt och mycket är ännu hemligt. Men Kihlander kan berätta att det handlar om konst som man kan köpa och hänga på väggen, att de inblandade konstnärerna är svenska och att de första produkterna ska finnas på varuhusen i september 2005.
När jag frågar Ulf Kihlander hur Kiwi ska hantera Ikeas nolltolerans mot provakationer blir svaret lite undanglidande.
Eva Londos, som själv inte är inblandad, tror att det kan bli svårt.
- Modernismens konst fungerade bra på Ikea, eftersom den ofta låter sig reduceras till dekoration. I dag skyr konsten det dekorativa. Få konstnärer har en ambition att finnas i folks hem. Många talar om sitt arbete som ett forskningsarbete. Det ska bli spännande att se hur Ikea förhåller sig till det.
Dagens Nyheter