[audio:http://files.polite.se/audio/vab.mp3]
Ladda ner ljudfilen.
Jag var sex år och hade fyrtio graders feber. Solen låg på genom
balkongfönstret. Ute var det sommar men jag låg nerbäddad i
vardagsrumssoffan och på soffbordet hade pappa ställt ett stort glas
jos.
Han var en överkvalificerad invandrarakademiker långt långt innan någon
i Sverige pratade om dom. Den sommaren krattade han gångar på Norra
begravningsplatsen. En kväll kom han hem med en ekoxe i en stor
tändsticksask. Jag minns det som att den svarta skalbaggen fyllde upp
hela asken.
I förra veckan slog Riksförsäkringsverket på trumman för en undersökning om fusk med tillfällig föräldrapenning, det som till vardags heter VAB, vård av sjukt barn. Av dom som vabbade mer än tio gånger förra året var 40 procent fuskare. Det låter ju inte så bra.
Många nyhetsredaktioner och ledarsidor hängde också på det här som om det vore viktig upptäckt. Allt enligt principen kolla aldrig en bra story. Gör man det. Kollar man lite så står det faktiskt i rapporten att den undersökta gruppen stor-vabbare bara utgör 1,7 procent av alla föräldrar som vabbat under 2003 och pengarna de fuskat till sig bara utgör 8,5 procent av de pengar de fått. Det Riksförsäkringsverket lyckats visa är alltså att 1,4 promille av vab-pengarna betalats ut i onödan. Det är rätt positiva siffror. Jag har svårt att se hur de skulle kunna bli bättre, om man inte börjar operera in övervakningskameror i hjärnan på folk.
För ett par veckor sedan var det föräldramöte på min dotters förskola. När fröknarna tog upp frågan om sjuka barn på dagis sänkte sig en generad tystnad över församlingen. Problemet är inte att småbarnsföräldrar tar ut för många vab-dagar. Tvärtom. Problemet är att folk lämnar barnen på dagis när de egentligen borde ha stannat hemma. Allt snack om curlingföräldrar till trots. Under det senaste decenniet har antalet uttagna vab-dagar minskat med fem procent. Och jag tror inte att det betyder att barnen blivit fem procent friskare. Troligare är att det är ytterligare ett tecken på att tempot på många arbetsplatser blivit högre.
Själv är jag inte bättre än de andra mammorna och papporna. I tveksamma fall släpar jag ner min tvååring till dagis, stannar utanför entrén för att torka bort snorsträngarna under näsan på henne och säger åt fröknarna att ringa på mobilen om hon skulle bli allt för hängig.
I Riksförsäkringsverkets lista över samhällsnyttiga föräldrar får jag säkert en guldstjärna. Själv tycker jag att min pappa, i det här avseendet, var en bättre pappa än jag själv. Grusgångarna på begravningsplatsen utövade väl ingen större lockelse på honom. Istället låg det säkert nära till hands att han stannade hem med mig en extra feberfri dag. Mätt med Riksförsäkringsverkets måttstock var det säkert nån slags fusk.
Men i mitt minne framstår de dagarna som några av de lyckligaste i min barndom. Nerbäddad och ompysslad och pappa alldeles för mig själv hela dagen lång.
Sveriges Radio / Studio Ett