Dagböcker på nätet lär oss självkritik. Nedslag Stockholm Bloggforum
Pojkarna längst fram är tjugoplussare och de ser inte ut att någonsin ha
varit på en Lundellkonsert. Det ser snarare ut som om de varit i Örebro,
välstrukna men inte konservativa, en postorderlook. De skriver konstant
på sina trådlösa laptops, korrekt fingersättning så att tangenterna
rasslar. När de någon gång avbryter och sträcker upp handen är det inte
för att ställa en fråga utan för att fotografera panelen med
kameramobilen. Detta är den svenska gräsrotsjournalistikens ansikte.
Inga Hunter S Thompson-wannabes.
Tillsammans med dryga hundratalet likasinnade kom de i måndags till
Stockholm Bloggforum, ett seminarium om bloggar som dataförlaget IDG
stod värd för. Bland arrangörerna fanns Erik Stattin, Sveriges meste
bloggare. Han ledde en paneldiskussion med kvällens akademiker. Kan man
lita på dem som bloggar?, var en given fråga. Kan man lita på dem som
inte bloggar?, replikerade vetenskapshistorikern Gustav Holmberg.
Tråden följdes upp när PJ Anders Linder fick frågan varför SvD:s blogg inte tillåter kommentarer. Linder blev svaret skyldig. Kommentera kan man göra i sin egen blogg påpekade en deltagare. Det är det som är poängen, en utjämning av mediehierarkierna. En annan i panelen menade att det PJs blogg framförallt saknar är den förtrolighet och öppenhet med källorna som annars kännetecknar bloggar. Av Linders svar att döma är någon Real World PJ inte att vänta.
Förstaplatsen som teknologisk determinist på gott humör delades av Johan Norberg (Timbro) och Rasmus Fleischer (Arbetaren). Liberaler och frihetliga socialister har mer gemensamt än vad någon av dem brukar vilja erkänna. En leende Norberg citerade Marshall McLuhan, "The media is the message". Bloggens stora förtjänst är att den lär oss källkritik. Den misstänksamhet vi riktar mot bloggar spiller över på de traditionella medierna. Fleischer instämde och fyllde i: bloggen upphäver gränsen mellan mellan skribent och läsare.
Alla härliga profetior från 1996 är här igen.
Dagens Nyheter
Redaktionen strök en mening i andra stycket utan att rådgöra med mig. Här i arkivet brukar jag inte informera om sådana bearbetningar i texterna men den här gången tyckte jag att det var befogat eftersom ingreppet kan uppfattas som en form av censur, om än i det lilla. Stycket blev också lite svårbegripligt som det såg ut i den tryckta tidningen. Så här såg det ut när jag skickade texten till redaktionen.
Tillsammans med dryga hundratalet likasinnade kom de i måndags till Stockholm Bloggforum, ett seminarium om bloggar som dataförlaget IDG stod värd för. Bland arrangörerna fanns Erik Stattin, Sveriges meste bloggare. Han ledde en paneldiskussion med kvällens akademiker. Kan man lita på dem som bloggar?, var en given fråga. Kan man lita på dem som inte bloggar?, replikerade vetenskapshistorikern Gustav Holmberg. Vad har till exempel alla ickebloggande journalister att dölja? En hel del, om man skall tro bloggaren som avslöjade att DN-journalisten Peter Borgström lånat lite väl flitigt ur New York Times.
Det var den sista meningen (här kursiv) som ströks i DN.