Han är en blarig vit jurist. Jag är jag. Scenen är en privat fest på Söder.
Eftersom han är full och vit har han ett okuvligt behov av att prata om "omvänd rasism" och vad som egentligen är problemet med invandrarna.
Jag har tänkt på vad som egentligen är problemet med svenskarna sedan jag var fem. Trots det nickar jag och spelar med och lyssnar snällt på en fylleanalys som jag hört tretusen gånger. Sen säger han att också vita svenskar råkar ut för mycket diskriminering.
"För om du tänker dig till exempel ett soulställe va. Då kanske dom vill ha en speciell profil. Å då kanske de vill ha en svart kille som jobbar. Å då kanske en vit kille som söker det jobbet inte får det. Är det diskriminering då eller?"
Är du hjärndöd då eller?, tänker jag. Men det säger jag inte. Istället är jag mumlig och resonabel och å ena sidan och å andra sidan. Så har jag gjort så länge jag kan minnas.
Några dagar därpå träffar jag filmproducenten Lotta Suarez Mazar som berättar att hon slutat ta ansvar för vita människors förvirrade tankar om etnicitet och ras. Vad mycket energi jag skulle ha sparat om någon sagt detta till mig för 15 år sedan.
Vad hjälper det dem att jag slätar över och skyddar dem från deras egen okunskap. Ingenting. Vad får jag ut av att jamsa med i deras yrvakna funderingar? Ännu mindre.
Varför har jag då hållit käft i alla år? Kanske för att jag är konflikträdd och feg i största allmänhet. En annan ursäkt är att jag vuxit in i mitt undfallande beteende. Som många av oss är jag produkten av en nästan helvit omgivning. Dagis, skolan, vänner, arbetsliv. Vitt, vitt, vitt.
När skulle jag börja säga ifrån? När min klassföreståndare i mellanstadiet körde Robinson Cruse som högläsningsbok. "Jo fröken, jag anser att det är ett mycket olämpligt bokval eftersom boken uttrycker tankar om vit överhöghet som gör mig mycket illa till mods." Inte ens jag var så lillgammal som tolvåring.
Eller skulle jag börja säga ifrån när jag är trettiotvå och en full vit jurist tar i mitt hår med sina chipsflottiga fingrar, för att han "bara måste känna"?
När jag var så gammal att jag kunde formulera ett motstånd hade avståndet mellan mig och min vita omgivning vuxit sig så stort att det inte längre kunde överbryggas. De fattade inte vad jag menade.
Nu skall jag börja. Nästa gång jag de försöker dumpa sina osmälta känslor av vit skuld och överlägsenhet skall de får de höra precis hur det ligger till. Om de inte fattar eller mår dåligt av det de hör skiter jag i. Det är inte mitt ansvar längre.
Mana