Fotografiet visade en rostig skorv utanför en italiensk hamn. Längs relingen hängde människor i klasar. Jag undrade om de sovit stående.
Bilderna nådde oss i början av 1998. Passagerarna var kurder som flytt
från Irak och Turkiet. Flyktingarna orsakade panik inom EU. Inte för att
man inte visste hur man skulle ta hand om dem utan för att man inte
visste hur man skulle bli av med dem.
Med Schengenavtalet skulle gränserna inom Europa öppnas. Det krävde att
den gemensamma yttre gränsen förstärktes. Situationen i Italien, visade
att det fanns en spricka i muren mot omvärlden. Fästning Europa var inte
så ointagligt som planerat. Polischefer och ministrar flockades i
Bryssel för att täta läckan.
Samma vinter framkom det att en del svenska ungdomar tvivlade på att Förintelsen ägt rum. Det blev upprinnelsen till Forum för levande historia och informationskampanjen "Om detta må ni berätta". Statsminister Göran Persson var personligen engagerad och talade om vikten av att aldrig glömma. Men han sa aldrig något om svensk asylpolitik då och nu.
På 30-talet tryckte svenska myndigheter på för att tyska myndigheter skulle stämpla ett "J" i judars pass. Sextio år senare försökte Sverige och andra europeiska länder sätta tryck på Turkiet att begränsa kurders flyktmöjligheter. För Göran Persson och hans kollegor är det viktigt vi inte kopplar ihop historiska svek med samtida. Om vi gjorde det, om vi faktiskt försökte tillämpa de historiska lärdomarna på dagens situation, skulle vi inte orka se oss själva i spegeln.
Istället måste den politiska makten förse oss med två helt motsatta budskap. Å ena sidan högtidstalen om allas lika värde. Å andra sidan ett konsekvent misstänkliggörande av asylsökande. De är ekonomiska flyktingar, lycksökare, terrorister, stöldligor, handelsvara för människosmugglare.
Vilka är morgondagens extremister? När ungdomsforskare skall besvara den frågan framträder alltid samma bild. Det är arbetarkillar på landsbygden vi skall oroa oss för. Killar med taskiga betyg och usla framtidsutsikter. Den färska attitydundersökningen på den här webbplatsen ger ett liknande svar. Etniskt svenska killar på landsbygden som går gymnasiets individuella program. Det är de som är de intoleranta.
Men jag är inte rädd för dem. De som skrämmer mig är vuxna, vanligen högutbildade. De flesta av dem är män och många bor i Stockholms innerstad. Det är människor som för kommandot över mäktiga organisationer i samhällets centrum: partier, företag och massmedier.
När extremhögern gjort framsteg i efterkrigseuropa så har de alltid föregåtts av representanter för det etablerade samhället. För att visa att de "vågar tala klarspråk om invandrare" har de folkvalda tagit ett snabbt dopp i främlingsrädslans kalla vatten. Sedan visar det sig att det finns någon som kan ligga i mycket längre: Le Pen, Heider, Bossi.
Oppositionspolitiker som kräver rätt språkkunskaper för medborgarskap skrämmer mig därför mycket mer än skinnskallar som kräver rätt hudfärg. En statsminister som pratar om "social turism" skrämmer mig mer än en femtonåring som pratar om raskrig.