[audio:http://files.polite.se/audio/etnisk_registrering.mp3]
Ladda ner
ljudfilen.
Jag träffade en gång någon som hade träffat någon som just efter Berlinmurens fall arbetat med att lära byråkrater från det forna Östtyskland hur man gör offentlig administration i en demokrati.
När den tyska delegationen fick det svenska personnummersystemet förklarat för sig blev dom alldeles till sig. "Åh det här skulle ha gjort vårt arbete inom Stasi mycket lättare."
Kanske är det där bara en vandringssägen från byråkratins värld. Hursomhelst är det en bra historia.
Idag skulle möjligheterna för en totalitär regim att hålla koll på folk vara nästan gränslösa. Allt vi företar oss sätter spår i en dator någonstans. Varje telefonsamtal, inköp eller tunnelbaneresa kan potentiellt registreras.
Men nu när det perfekta övervakningssamhället blivit verklighet, i varje fall rent tekniskt, verkar det som om vi inte är rädda för det längre. 80-talets skräckdiskussion om storebrorsamhället är som bortblåst. Villigt sajnar vi upp på kundtrohetsprogrammen så att snabbköpet kan analysera vårt köpbeteende och skicka hem reklamerbjudanden som är anpassade för just oss. Säkerhetspolisens dataanalyser vet vi inget om och vi bryr oss heller inte om dom. Att vem som helst kan ringa till folkbokföringen och förhöra sig som sina grannars civilstånd och födelseland och föräldrars födelseland och medborgarskap väcker inte heller det någon större oro.
En grupp som underkastas särskilt många mätningar och beräkningar är invandrare, eller utrikes födda eller de med annan etnisk härkomst än svensk. Det räknas på deras bidragsberoende, deras kriminalitet och deras barns kriminalitet och deras dåliga tandhygien, och dåliga kostvanor. Och om någon skulle ifrågasätta allt det där mätandet av utlänningars dåliga karaktär så är svaret att man mäter och räknar för inte fördomar skall frodas.
För ett par veckor sedan sa integrationsminister Jens Orback i en intervju i Dagens Nyheter att etnisk registrering kanske kan vara en metod för stävja etnisk diskriminering. Innan intervjun ens hunnit gå i tryck ringde han till DN-journalisten och backade ett steg. Och det var nog tur för honom.
För när det blir tal om att räkna och mäta invandrare, inte för att fastställa deras brister utan för att fastställa i vilken grad de diskrimineras, då sparkar hela vit makt-samhället bakut.
Många av invändningarna handlar praktiska frågor. Hur skall kategorierna se ut? Vem skall hamna i vilken fålla? Svaret, som i all annan statistisk verksamhet, är att kategorierna inte perfekt kan motsvara verklighetens komplexitet. Men det vi behöver är inte ett perfekt system.
Det vi behöver är någon slags metod för att mäta graden av diskriminering på olika nivåer i samhället. Om vi menar allvar med att vi vill göra något åt diskriminering
"Nej till Raslagar", skriver Expressens ledarredaktion om Orbackintervjun. Det är väl en jävligt lam jämförelse. Informationen som ICA-handlarna, har om oss är inte farlig. Informationen som folkbokföringen har om oss är inte farlig. Utredningar om invandrares kriminalitet är inte farliga. Men när någon föreslår att vi skall utreda invandrares maktlöshet och svenskars privilegier då dras parallellerna ända till Nazityskland.
Sveriges Radio / Studio Ett