För femton år sedan kom de första litterära verken som kallade sig
själva hypertext. Själv hörde jag till de som var riktigt exalterade.
Hypertext. Ordet smakade framtid. Det utlovade en hel del. Tänkandet
skulle vitaliseras, det skeva maktförhållandet mellan författare och
läsare demokratiseras.
Idag har många av hypertextens löften blivit verklighet, inte i
litterära experimentverkstäder, men på nätet. Paradexemplet är kanske
Wikipedia, uppslagsverket som redigeras av
sina läsare. Och när utopin blivit verklighet är den inte så upphetsande
längre.
Nu kan alltså vara tiden för en lite nyktrare förståelse av "nya medier". Antologin Mediekulturer, redigerad av Claes-Göran Holmberg och Jan Svensson (Carlssons förlag), är ett färskt bidrag till den förståelsen.
Här blandas analyser av rollspel (av typen Drakar och demoner, inte familjeterapi), reklam, nätdagböcker, raptexter, skräckromantik och dataspel. Gemensamt har texterna att det att de studerar ämnen som inte har en välutvecklad teori. Flera av författarna lägger tonvikten på empirin. Och det tycker jag de gör rätt i. Ylva Gisléns intervjupersoner säger jättespännande saker om sitt rollspelande, om hur de knådar om Noréndramer till rollspel, om den dynamiska relationen mellan spelare och spelledare. Gislén läser dem genom sina litteraturteoretiska glasögon och i förlängningen av den läsningen kan man skymta en rollspelets poetik.
LO-tidningen