När jag gick i fjärde klass läste vår klassföreståndare Robinson Crusoe som högläsningsbok. De högläsningstimmarna hör till mina absolut obehagligaste barndomsminnen. Det är ett grumligt och förvirrat obehag, det obehag barn upplever när de utsätts för en kränkning och inte förstår vad som pågår, inte förstår att det blir kränkta. Hela kroppen säger att någonting är fel men man har inga ord.
I dag kan jag tycka att situationen känns som en lite för skruvad litterär konstruktion: en helvit miljö påtvingar mig den koloniala urtexten. Men jag kan fortfarande se klassföreståndaren. Hennes jeans, Ballykängor och v-ringade lammullströja. Jag kan fortfarande se hela hennes normalitet och hela mitt avvikande.
Afrosvenskarnas riksförbund har ställt sig bakom en JK-anmälan av Tintin i Kongo. Halva bloggosfären pekar finger och råflabbar medan den andra halvan indignerat talar om yttrandefriheten. Ungefär som när Centrum mot rasism kritiserade Nogger Black-reklamen för ett par år sedan.
På DN:s ledarsida hävdas att Tintin i Kongo förvisso är rasistisk men att det ändå är viktigt att ge ut den. Det hävdas också att den också utgör den bästa tänkbara utgångspunkten för vuxna som vill prata med barn om ”andra kulturer” och rasism. Bästa tänkbara utgångspunkten för vita barn eller för svarta?
Expressen