Farnaz Arbabi uppmärksammade mig på ett par mindre lyckade teaterrecensioner i Svenskan. I den ena heter det bland annat att:
...Alexander Karim lyckas hela tiden spela bortom sin färgade hy för att lyhört fånga upp smårollernas varierande särarter, oavsett deras kulturella ursprung.
Det påminner om en samtal jag hörde i BBCs Front row (liknar P1:s Vågen) om Brokeback mountain. Deltagarna var rörande överens om att Brokeback inte var en film om "homosexuell kärlek" utan en film om "kärlek", ett missriktat försök att säga att det är en bra film. Särskilt skum kommentar vad gäller just den filmen eftersom homofobt våld och homosjälvhat utgör ganska precis hela berättelsen. Ändå ville alltså vissa kritiker "rädda" Brokeback från att vara en bögfilm. Men några sådana räddningsaktioner riskar inga heterofilmer att utsättas för. På samma sätt som en vit skådis som gör Othello aldrig skulle applåderas för att kunna "spela bortom sin vita hy". Vita män äger teatern. De kan gå in och ut ur vilka roller som helst utan att det yvas om det. Det är de andra som hålls i fållor. I det här fallet av kritiker som tror att de är radikala.