Ett sätt att berätta en historia är berätta allt ihop redan på första sidan, eller ännu hellre, redan i första meningen. Resten av boken ägnar man åt att stycka upp den där första meningen och stoppa in fler. Jag hade en föreläsare som påstod att Prousts "På spaning efter den tid som flytt" fungerar på det sättet. Eftersom jag aldrig läste mer än första halvan av första bandet fick jag aldrig veta om det stämde.
Serieskaparen Alison Bechdel har skrivit och ritat den självbiografiska serieromanen ”Fun Home”, som funkar just så. Och snacka om att den funkar! På första sidan är hon sju år och hennes pappa balanserar henne på sina fötter. På sista sidan är hon lika gammal och hoppar från poolkanten i hans famn. Där emellan har hon vuxit upp, börjat på collage och gått igenom ett lesbiskt uppvaknande.
I en överlitterär familj där kommunikationen helt gått i baklås får böcker funka som uppfostringsredskap och socialt smörjmedel. Den brådmogna Alison läser Dr Spock samtidigt som sin mamma. Senare använder hon James Joyce till att förstå sin pappa som också är hennes engelskalärare.
Ungefär samtidigt som hon kommer ut för sina föräldrar är pappan på vippen att bli ofrivilligt outad av en sjuttonårig kille som han "bjudit på öl". Det blir rättegång och några månader senare begår han självmord genom att kasta sig framför en långtradare.
Alison Bechdel tänjer själva seriemediet till det yttersta. Hon berättar en tråd i bilderna, en annan i pratbubblorna och en tredje i textrutorna. Resultatet är en enastående täthet i berättelsen. Brottstycken från böckerna hon läser vävs in i berättelsen tillsammans med brev från föräldrarna, dagboksanteckningar, telefonsamtal, bilder ur familjealbumet och teves nyhetssändningar om Watergateskandalen. Politik, litteratur, liv, allt hänger ihop som i ett urverk, men utan att det känns inklämt. Tvärtom. Alison Bechdel lägger lager till lager tills man drabbas av svindel.
Kolla in hennes hemsida också: www.dykestowatchoutfor.com
QX Oktober 2007