I lördags körde jag solodans på Kilen. Jag och Lawen jobbar mycket med att utmana skribenterna i Slut att lämna deras comfort zone, få dem att utmana sig själva. I somras frågade Lina Zavalia från Viktorias Sekret om jag ville vara med på en föreställning på temat konstgjort de skulle göra på Kilen och sa på en gång att det skulle vara kul om jag kunde tänka mig att delta med något mer än bara prat. Jag kom på att jag ville göra en dansgrej, att jag hade en massa olika minnen av dans som handlade mycket om identitet och manipulation av identitet. Under hösten har Lina och Tove Sahlin hjälpt mig att tråckla ihop mina olika dansminnen till ett dansnummer på fem minuter. Här är den koregrafiska skissen.
Update: SvD och DN har varsin grej om hela showen. På det hela taget positivt. DN:s recensent Ingegärd Waaranperä kunde gott ha kostat på sig att nämna att hon själv hamnade i en brottningsmatch på scenen. Ett bevis på att också mångåriga DN-medarbetare kan vara roliga, i varje fall utanför spalterna.
Lite senare på kvällen körde jag ett prat som hörde till dansen. Här är det pratiga pratmanuset:
Hej jag har dansat upp en del av mina dansminnen för er.
1983 var jag 11 år och på helgerna hängde jag nere på stan och dansade electric boogie. Från början var det jag och min bästis Love som jag hade gått på dagis med och sen så blev vi några fler. Vi brukade vara nere i Kungsträdgården, eller utanför Åhlens City, eller alldeles precis här utanför Kulturhuset.
Jag var aldrig särskilt bra egentligen. Jag kunde nästan inga breakgrejjer, typ headspins och backspins och helikoptern. Men jag var väldigt bra på **en** grej och det var spindeln, det är den där som jag försökte göra förut när man liksom har armarna under benen.
Den enda som var lika bra var en kille som hette Chernon och han och Quincy Jones junior var liksom totalkungarna i det här prepubertala hip-hop sammanhanget.
En gång när vi dansade faktiskt här utanför Kulturhuset så gjorde jag spindeln och efteråt så såg jag att min pappa stod i publiken. Och han såg så besviken ut. Han kunde verkligen bli väldigt väldigt besviken. Och senare när jag kom hem så sa han att han ägnat hela sitt liv åt att komma bort från en **gettokultur** eller om han sa *gatans kultur*. Och jag minns att jag inte förstod vad han menade annat än att jag hade gjort fel.
Han sa väldigt ofta sånna där grejjer som var qomöjliga för ett barn att förstå och som var lite skrämmande. Som jag kommer ihåg en gång när vi tittade på tv och det var Doktor Snuggles och han sa att Doktor Snuggles var rasist, eller att det var *rasistisk jävla smörja*. Vilket låter som en lite lustigt och paranoid sak, men som förmodligen var alldeles sant och som jag förmodligen skulle hålla med om jag såg Doktor Snuggles idag. På samma sätt som jag idag kan se att Tintin är rasistisk eller att Djungelboken är rasistisk. Eller på samma sätt som jag kan se att *Barbie och de 12 dansande prinsessorn* som min dotter Io vill titta på är sexistisk jävla smörja, som reproducerar ett ariskt anorektiskt skönhetsideal, som det kanske inte är så sannolikt att hon kommer att kunna leva upp till särskilt bra när hon blir vuxen. "En gång var det ett slott fullt av musik och sång och där bodde inte en, inte två, utan tolv dansande princessor." Och jag försöker förklara det för min dotter utan att skrämma henne eller göra henne ledsen. Och då försöker hon övertala mig om att *Barbie Som Öprinsessan*, en annan film, inte alls är sexistisk smörja. "För pappa det är faktiskt **Barbie** som räddar prinsen".
Jag var också väldigt mån om att vara min pappa till lags. Och bara något år efter hela den där electric boogie-grejjen blev han nöjd för jag slutade hänga nere på stan och blev duktig i skolan istället.
Ett annat dansminne är från första skoldiskot i ettan antar jag. Jag kommer ihåg att jag dansade en dans som jag tänkte på som tuppdansen och som väl såg ganska muppig ut, på det hela taget. Och jag kommer ihåg att jag dansade med en tjej som hette Linda jag var lite kär i. Vilket nog hängde ihop med att hon var adopterad från Korea och var det enda andra ickevita barnet i min klass. Hon hade en labrador också. Efteråt kan jag tycka att det är lite konstigt att alla andra barn liksom visste att man dansade genom att stå och trampa fram och tillbaka. Jag förstår inte hur den praktiken utvecklades, när och var de lärde sig det, eller kom överens om det rörelseschemat. Jag kommer i varje fall ihåg att Linda sa till någon annan att det var svårt att dansa med mig för att jag dansade så konstigt. Fast hon sa inte det på ett mobbigt sätt. Det finns inget mobbigt i det här skoldiskominnet. Men hon gjorde vithet med sin bruna kropp och jag gjorde någonting annat med min.
Jag tror att den muppiga tuppdansen kanske hängde ihop lite med en skum knyckig liten dans som min pappa brukade göra och som jag långt långt senare förstod är en, eller i varje fall var en del, av en den svarta amerikanska kultur han växte upp i på 30-talet.
I backspegeln kan jag förstås se att alla de här olika dansepisoderna som jag minns, att de var ett experimenterade med svart identitet. Redan innan det där med electric boogien så hade jag försökt bli Leroy i Fame genom att gå på jazzdans, eller som det faktiskt hette, Famedans. Men det stupade lite på att alla andra barn på kursen var tjejer. Det var där vi fick göra den där "I'm a lady I'm a donna"-dansen. Och den störde mig inte så jättemycket. Fast ganska mycket måste den ha stört mig för det är den enda dansen jag kommer ihåg förutom en rulla på golvet dans som något också var ganska hårt kvinnligt kodad. Men det som verkligen var ett problem var att jag tyckte att det var för jobbigt att dela omklädningsrum med tjejerna.
Jag pratade med filmvetaren Ylva Habel inför den här dansgrejjen. Och hon säger att hon alltid upplevt sitt eget experimenterande med svarthet i olika danssettings just som ett rollspel, som ett slags svarthets-drag. För mig kom den där metaförståelsen mycket senare, mot slutet av tonåren. Vilket nog lite hängde ihop med att jag var en pluggis hela högstadiet och gymnasiet och inte hade någon arena för att fortsätta det där experimenterande på.
Så det dröjde tills jag fattade att svarhet och vithet är identiteter som man kan gå in och ut ur, tillerkännas eller frånkännas. Som man kan dömas till eller befrias ifrån. Jag tror att första gången som jag började tänka på svarhet som en identitet som kunde klistras på mig var när jag gick sista året på gymnasiet och blev ihop med en vit tjej som projicerade väldigt sterotypa föreställningar om svarta mäns sexualitet på mig och också kopplade det till dans och det gjorde mig lite förvirrad och alienerad och snurrig.
Sen efter gymnasiet bodde jag i New York och kände mig på många sätt väldigt väldigt svart men när jag gick ut och dansade med min kusin Joann så höll hon på att skratta läppen av sig och sa att jag dansade som en vit kille. Det vill säga att jag i den settingen gjorde vithet med min bruna kropp. Och hon sa de med helt överdrivna ebonics som hon aldrig använde annat än i en slags kärleksfull ironi. "You dance like them white boys!".
När jag däremot kom tillbaka hem till Stockholm hade jag förstås inga som helst problem att passera som svart. Då var det ett par år när jag gick ut en del, vilket jag aldrig hade gjort förut. Mest på Blacknuss som var en klubb på Fashing som spelade svart dansmusik men hade en rätt helvit publik. Och jag gick in i det sammanhanget och kände att OK jag är inte världens coolaste kille men jag är varje fall svart, att jag kunde ha det som en sköld i den där klubbkontexten.
Det finns en essä av Salman Rushdie som börjar en sommarkväll på en författarkonferens i Finland. Och på den där författarkonferens spelades de fotboll (den manliga författarsporten nummer ett) Sen kom jag inte håg vad den där essän egentligen handlade om men jag kommer ihåg känslan i den där texten av att Finland var världens ände, en plats som inte alls hängde ihop med Europa och föreställningen om Europa som centrum i förhållande till vilka de gamla kolonierna kan vara periferi.
Den där känslan hänger ihop med en annan grej som Ylva lärt mig nyligen, nämligen att vi här i skandinavien, som växte upp på 70 och 80-talen, inte växte upp i den svarta diasporan, utan att vi befann oss utanför den. Liksom i en diaspora utanför disasporan. Och det är i det ljuset jag ser min barndoms dansminnen. Inte som en del av svart subkultur, utan som, som kolonisatörsbarn av en sort som litteraturen är smockfull av, människor som har flyttat från Europa till någon tropisk lokalitet och så lever de sitt liv genom modekataloger som de skickar efter från Paris. Och försöker upprätthålla Europa medan deras barn leker med infödingsbarnen och blir förvildade och bara har kvar skärvor av Europa.
"You're so fucking so Swedish", "If you wanna be Swedish you can go and live with your mother", det var sånt som min pappa kunde säga ibland om jag hade gjort något som han inte tyckte om eller så.