Idag skrev Rasmus på Copyriotnågot som fick mig att tänka på en kortis jag skrev till en skrivarkurs Riksutställningar anordnade för sina utställningsproducenter.
"I love museums like I love my family. And families could always improve.", Fred Wilson
Fred Wilson är en svart amerikansk konstnär
som arbetar med museer och deras samlingar som sitt
råmaterial. Egentligen kan man säga att han är en utställningsproducent
som kallar sig konstnär för att få göra utställningar som är lite mer
flippade än vad utställningar brukar vara.
1992 producerade han "Mining the museum", på ett historiskt museum i Baltimore. En av de mest kända installationerna från den utställningen utgjordes av några eleganta 1800-talsstolar bredvid en "whipping pole", en enkel träställning som använts till binda slavar vid när de skulle piskas. Till detta satte han utställningstexten "Möbelsnickeri 1820-1910".
I installationen "Guarded view" ställade han fyra huvudlösa bruna
skyltdockor bredvid varandra och försåg dem med museivaktsuniformer. En
förkrossande majoritet av amerikanska museivakter är svarta och en lika
stor majoritet av besökarna är vita. I en intervju har Wilson berättat att en del vakter roar sig med att
ställa sig blixtstilla som en femte skyltdocka invid de fyra andra
och chocka besökarna genom att plötsligt flytta på sig.
Wilson är uppvuxen i New York och som barn
tillbringade han oräkneliga timmar i stadens museer. Under studieåren
arbetade han som museivakt och senare som museipedagog. Innan han fick
möjlighet att arbeta konstnärligt med riktiga musiesamlingar gjorde han
installationer som lånade förtecken från musievärlden.
En gång ställde han ut fyra glasmontrar med replikor av
människoskelett. Verket hette "Friendly natives", vänliga infödingar. På
skyltarna i montrarna satte han texter som "Någons mamma", "Någons
syster", "Någons pappa", "Någons farfar". Det är benämningar som
kontrasterar skarpt mot de avhumaniserade benämningar som antropologer
använt när de lagt "infödingars" kvarlevor i utställningsmontrar.
Den traditionella utställningstexten saknar ett talande subjekt och invaggar oss i föreställningen att det finns ett neutralt sätt att beskriva världen, att det finns kunskap som inte hänger ihop med åsikter och känslor. Wilson iscensätter krockar med den traditionen. Istället för "Sioux-kvinna" skriver han "Någons syster" och fäster vår uppmärksamhet på vem som skriver, vem som läser och vems kvarlevor som läggs i en monter för att beskådas.
Wilson har sagt att han älskar museer som han älskar sin familj. Museet som familj är en underbar, kärleksfull liknelse. Inga syskon har samma bild av hur deras barndom såg ut, vem som var priviligerad och vem som var förfördelad.
Om museet är en familj så är Wilson en familjemedlem som kommer till släktmiddagen och ställer till ett praktgräl, men inte för att han vill sin familj illa, utan för att rensa luften.