Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor ger ut ett infoblad en gång i halvåret. Senaste numret fokuserar på rasism och vithet. Lovisa Kim har intervjuat ett antal personer som hållit på med frågorna. Jag var en av dem.
Intresset för rasism väcktes då Oivvio Polite efter gymnasiet åkte till New York för att bo med sin pappas släktingar. Han umgicks med sina kusiner och lärde sig om svart historia i USA och amerikansk rasism. Han kallar det ”ett slags svart uppvaknande” och säger: ”Då började jag som ett naturligt steg att tänka på min egen uppväxt i Sverige och vad det betyder att växa upp som svart i ett nästan helvitt samhälle. Då när jag var nitton hade jag ett stort behov av att hålla på med de frågorna. Det var mycket som jag behövde reda ut för min egen skull för att få något slags lugn i kroppen.”
Du säger att alla är rasister. Vad menar du då?
”Jag har jämfört med sexism. Det har varit mer etablerat i Sverige eftersom den feministiska rörelsen varit mer framgångsrik än den antirasistiska rörelsen. Tankar om könet som en konstruktion och att vi fostras in i könsroller är mer etablerade. Det betyder inte att alla människor är rabiat misogyna men det betyder att vi alla är med om att reproducera ett sexistiskt system. Så tänker jag kring ras också. Jag har alltid tänkt att extremhögern i Sverige är ett ganska marginellt fenomen och är mer intresserad av diskriminering i mainstreamsamhället. Det är mer intressant att titta på diskriminering på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden eller i det juridiska systemet än att intressera sig för våld mot flyktingförläggningar som ändå är en randföreteelse. Det har varit lätt för det etablerade samhället att ta avstånd från de extrema våldsuttrycken och inte ta i mer komplicerade och vardagliga företeelser. Att säga att vi alla är rasister är ett sätt att flytta fokus från det extrema till samhällets huvudfåra.”
På vilket sätt påverkas vi av rasismen?
”För många människor påverkar den både livsval och möjligheter att t.ex. välja ett yrke, en viss utbildning, eller var man kan bo eller inte bo. Jag har också varit mycket inne på hur det påverkar den egna självbilden. Det kanske är särskilt relevant för adopterade. Jag har förstått att det finns en del psykisk ohälsa bland adopterade och jag har alltid tänkt att det finns ett samband med att man är utsatt för ett ständigt ifrågasättande. Att icke-vita människors närvaro alltid ifrågasätts är i varje fall något jag upplevde under min uppväxt. Var kommer du ifrån? Underförstått vad gör du här egentligen, passar du verkligen in här o.s.v. Det leder till att man frågar sig själv: Passar jag egentligen in här? Eller är jag helt fel här? Jag tror att många barn till invandrare som växer upp med icke-vita föräldrar har en backup därifrån. Verklighetsbilden att rasism existerar blir bekräftad hemifrån, eftersom ens föräldrar har gjort liknande erfarenheter och kan identifiera sig med dem. För många adopterade kan jag tänka mig att det stödet inte finns.
Det finns undersökningar om att barn är särskilt utsatta t.ex. Det måste vara något annat av Viveca Motsieloa. Som barn har man svårt att välja sin miljö. Man blir instoppad på dagis och i skolan och så ska man klara av allt som pågår där. Som vuxen kan man mycket mer välja sin miljö. En annan undersökning Att färgas av Sverige som gjorts av Viktorija Kalonaityté, Victoria Kawesa och Adiam Tedros handlar också om ungas erfarenheter av rasism. Den visar att många unga som växer upp på landsbygden ser det som en strategi att flytta till storstan för att komma undan det de blivit utsatta för på landet. Det är ett sätt att förhålla sig till rasism. Men barn har begränsade möjligheter att ta till sådana strategier och de har mindre möjligheter än vuxna att förstå, analysera och lyfta sig själva ur det som pågår. Jag tror också att det finns en högre tröskel för andra människor till att utsätta en annan vuxen för en kränkning än det finns för att utsätta ett barn för en kränkning. Barn är generellt mycket mer utsatta för övergrepp.”
Du berättar i din bok att din pappa sa till dig då du var liten: ”Remember that you´re white”. Vad tror du han menade med det?
Ja, jag har skrivit om det, om boken och det var en sådan grej som jag inte förstod. Vad menade han med det? Under många år läste jag en massa konstruktivistiska idéer om ras och kön. I ljuset av det tänkte jag att det var fel att identifiera sig som svart. För om jag identifierar mig som svart så skriver jag under på hela det rasistiska systemet. Då skriver jag under på att det existerar raser. Det enda riktiga är att komma till en punkt bortom den typen av identifikation. Men sedan har jag landat i ett vardagsförhållningssätt som är att ras ändå existerar som en social verklighet. Det måste man hela tiden förhålla sig till. Idag identifierar jag mig ganska tydligt som svart. Det är en strategi som känns bra och positiv för mig. Men det betyder inte att jag tror att detta är den mänskliga historiens slutstadium. Om tvåhundra år kanske inte de distinktionerna mellan människor kommer att existera. Det kanske kommer att finnas en massa andra distinktioner som kanske kommer att vara negativa och förtryckande men kanske inte just ras.”
Tidigare under året blev det stor uppståndelse i USA då en afroamerikansk familj adopterade en liten vit flicka. Den vita allmänheten reagerade med misstänksamhet. På allmänna platser kunde folk komma fram till flickan och fråga om hon var kidnappad. I den afroamerikanska befolkningen höjdes kritiska röster som undrade varför familjen inte adopterat ett afroamerikanskt barn. Hur tror du att man skulle reagera i Sverige?
”Vi har ett annat läge här. Det betyder inte att man är mer rasistisk i USA och att vi inte är rasister här men i USA är positionerna mycket mer fixerade. I USA finns en svart minoritet som fört en politisk kamp i ett par hundra år och utvecklat starka lojalitetskrav. Det finns ett socialt tryck från den svarta gruppen att man inte ska gifta sig eller skaffa barn med någon utanför den egna gruppen. Det ses som ett slags svek. Jag säger inte att det är rätt men den historien finns där. Man har en låg grad av blandäktenskap. Jag tror att andelen blandäktenskap i Sverige är otroligt mycket högre. I USA har ju svarta organisationer motsatt sig att vita par får adoptera svarta barn. Man har sagt att vita familjer inte kan ge svarta barn den känslomässiga beredskap de behöver för att kunna hantera rasismen i samhället. Då en svart familj adopterar ett vitt barn i den kontexten så blir det en slags man-bet-hundhistoria. Det är något omvänt mot en existerande norm. Här är det lite otydligare vad normen verkligen är. Det är i stor utsträckning vita par som adopterar icke-vita barn från utlandet men det finns inte ett lika detaljerat kulturellt regelverk kring de här frågorna i Sverige. Därför tror jag att det i Sverige skulle bli antingen en icke-reaktion eller att man inte skulle veta var man skulle göra av det.” (Länk till artikeln i Newsweek)
När du säger icke-reaktion, vad menar du då?
”Ja, man kan ju tänka på att icke-vita människors upplevelser av rasism och den smärtan har osynliggjorts. Det är ett vanligt förekommande fenomen. Det kan nog vara vanligt om man är vit och har icke-vita barn att man inte kan ta in att de blir mobbade i skolan för att de är icke-vita. Det kan vara ett vanligt förhållningssätt att man osynliggör och lämnar det till barnet att självt hantera.”
Vad tror du ligger bakom osynliggörandet?
”Det finns i Sverige en stark föreställning om att vi har ett samhälle där alla har samma rättigheter och möjligheter. Det finns ett starkt rättvisepatos. Då icke-vita människor som kommer hit till Sverige påstår att det finns ett stort glapp mellan den svenska självbilden och den svenska verkligheten kan man hantera det på olika sätt. Antingen kan man ta det på allvar, lyssna och säga att vi måste göra något åt det. Eller så kan man säga att det stämmer nog inte, det är nog bara du som har egna problem, du är osäker, det där har med dig att göra. Låtsas inte om dem bara. Man hanterar det som att det inte är en riktig fråga för då kan man fortsätta att tänka att Sverige är ett jättebra land.
Det handlar nog också om vem man tänker sig har hemortsrätt. Jag återvänder hela tiden till att göra jämförelser med USA och svartas jämlikhetssträvanden där eftersom det är min bakgrund. Där kan man säga att svarta amerikaner i och med medborgarrättsrörelsen tvingade fram en slags historisk överenskommelse. Man pekade ut glappet mellan visionen om vad USA skulle vara och vad USA faktiskt var. Det finns konsensus om att rasism i USA har varit ett stort problem och att samhället inte riktigt har förverkligat idén om sig själv innan man blivit kvitt de problemen. Men i Sverige, och i Europa generellt, har etniska minoriteter aldrig lyckats tvinga fram en liknande samhällelig överenskommelse.”