Apropå den studentikosa slavauktionen i Lund, så här skrev jag i DN för exakt 19 år sedan:
Vid Stureplan ser jag ett gäng KTH-are på nollning. De är insmorda i en svart sörja och har målat på sig stora röda munnar. De skall föreställa dumma negrer från Afrika. Allt i bästa “Biffen och Bananen”-stil och “Ja, haha, så tokiga vi vågar vara”. Jag har just gått ut gymnasiet. Skulle jag kunna vara en av nollorna i gruppen?
Om ungefär tio år kommer min äldsta dotter förmodligen börja studera på högskola. Skall det vara likadant då? Om det här hade hänt på ett motsvarande prestigeuniversitet i USA hade någon förlorat jobbet. Men i Europa, där svarta människor fortfarande är totalt politiskt marginaliserade, rullar skiten på.
Händelser som denna uttrycker delvis ett misslyckande som vi svarta europeer måste ta på oss. Många av oss, också i andra generationen, lever med ett slags exilidentitet. Vi identifierar inte fullt ut Europa som en plats som tillhör oss och för vars utveckling vi måste ta ansvar.
Men den större delen av ansvaret faller ändå på det vita majoritetssamhället, inte på de anonyma läsarna som fyller kommentarsfälten med hat, utan på samhällets centrala institutioner som inte tydligt talar om att Europa är plats där alla skall ha lika möjligheter och rättigheter. Istället mumlar makten om språktester, Leitkultur och hårdare krav. Vad tror de är innebörden av ett aktivt medborgarskap? Tror de att jag skall sitta hemma och rabbla verbböjningar? Mitt aktiva medborgarskap kommer i första hand att innebära att jag ställer krav på samhället. Till exempel vill jag se en läroplan i historia för grundskola och gymnasium som vid sidan av reformationen, 30-åriga kriget och den industriella revolutionen också behandlar Europas roll i den transatlantiska slavhandeln.