Pappa tog med mig på cirkus en gång. Jag vill minnas att jag hade en känsla av att han ville visa mig något som var väldigt häftigt när han var liten. För mig måste det ha varit tråkigare än barnprogram med kinesiska skuggspel.
Jag kommer ihåg några fläckiga hästar men själva föreställningen har jag inget minne av. På senare år har jag mest tänkt på cirkus som något folk på fotoskolor tar svartvita grovkorniga bilder av.
Cirkus är effekter för distraktion och i dag går det att skapa så oändligt mycket mer distraherande effekter än vad det gjorde när pappa var liten.
Jag har sett Geena Davis hissa sig själv 50 meter upp i luften på en stålvajer, rycka ett maskingevär på vägen upp och väl framme skjuta ner en helikopter. Jag är inte imponerad av att någon kan hjula.
I den situationen är en tänkbar strategi för cirkusen att gå åt andra hållet och reducera uttrycken istället för att försöka blända åskådaren. Franska Cirque Ici som slagit upp sitt tält utanför Nationalmuseum i Stockholm gör just detta.
Johann Le Guillerm ger en intim enmansföreställning uppbackad av fyra musiker. Det börjar med att han rullar in på scenen i en säck. Så kommer ett ben och en stund hoppar säcken runt på ett ben. I ett annat nummer tar sig Le Guillerm oändligt långsamt över scenen balanserandes på vinflaskor. Som mycket annat i föreställningen är det säkert väldigt prövande för fysiken, men roligt att titta på är det inte. Det hela känns mer som en privat uppgörelse mellan Le Guillerm och hans kropp. Han testar dess gränser men bryr sig inte om att involvera publiken i processen. Det enda som prövas hos mig är sittfläskets förmåga att dämpa en träbänk.
Svenska Cirkus Cirkörs föreställning SuperCirkör 98 som hade premiär i går kväll tar istället på allvar upp kampen med den amerikanska drömfabriken. På temat superhjältar och bondage pumpar de ut storslagna effekter och populärkulturella referenser i halvannan timma och bara ett par gånger blir det så långsamt att jag känner för att byta kanal. Det är klart att jag vill veta hur det ser ut när någon sväljer ett lysrör, eller se någon bli knockad av en motorcykel, under det att en kille på inlines håller publiken i schack med en eldkastare.
Allt detta framförs under den i sammanhanget lite märkliga devisen "Showbizniz is not responsible for your life". Om jag någonsin har sett en föreställning som är en kravlös visuell joyride, hela tiden mera, som så länge den pågår befriar mig från mig själv och kravet att göra egna ställningstaganden, så är det SuperCirkör 98.
Expressen