Kommer Sveriges Radios nya mångfaldsprojekt SR 2010 att lyckas där det förra misslyckades? Oivvio Polite granskar en osäker paketlösning.
Under 2004 tog Sveriges Radios publikanalytiker ett långt strövtåg i demografin och upptäckte vad de alltid vetat: stora befolkningsgrupper lyssnar inte på Sveriges Radio. SR:s kärnlyssnare är akademiker i storstaden, män med intresse för sport och musik samt vuxna i områden med stark regional identitet. Barn, tonåringar, unga kvinnor och invandrare, där har vi ickelyssnarna. Den allmänhet som public service tjänar speglar alltså inte befolkningen. Snarare speglar den SR:s medarbetarkår.
I januari i år meddelade SR:s ledning att man tänkte ta till krafttag för att göra något åt situationen. Projektet heter SR 2010. Genom att den egna personalen reduceras med mer än 400 personer frigörs 250 miljoner kronor årligen. För pengarna skall SR köpa externt producerade program som skall öka mångfalden och locka nya lyssnargrupper.
SR 2010 är ingalunda det första projektet för att öka mångfalden i etern. Det nya är att SR tar ett samlat grepp på olika typer av mångfald. Satsningar för barn, invandrare eller unga kvinnor är den här gången delar av samma paketlösning.
Bland gamla projekt som arbetat specifikt med etnisk mångfald märks More colour in the media som SR drev under andra hälften av 90-talet. Arbetslösa invandrarungdomar utbildades i radioproduktion och skickades ut att arbeta på redaktioner i Stockholm, Göteborg och Malmö. Idén och namnet kom från Holland och runt om i Europa pågick liknande satsningar, alla delvis finansierade av EU.
Inom EU hade man vid den här tiden fått upp ögonen för rasism som ett hot mot samhällets stabilitet. Om massmedier kunde förmås att skildra invandrare mer positivt skulle det bidra till att minska högerextremismens attraktionskraft. Europaåret mot rasism 1997 var ett annat projekt som växte ur samma analys av rasism som en samhällsupplösande faktor. Ingen av satsningarna hade de etniska minoriteterna som sin egentliga publik eller omsorgen om dem som sitt syfte.
Hur föll More colour in the media ut? När jag frågar den pensionerade projektledaren Dagny Eliasson beskriver hon det som en stor framgång. De etniska svenskar som i dag arbetar med etnisk mångfald på SR är också mycket positiva.
Invandrade medarbetare på SR International, som sänder på olika minoritetsspråk, förhåller sig mer diplomatiskt kritiska. Chefen Anne Sseruwagi säger att man i dag måste se framåt och inte stirra sig blind på eventuella fel från förr. Går man till de invandrarungdomar, i dag unga vuxna, som deltog i projektet är kritiken förödande. Av det tiotal deltagare jag pratat med finns tre som är positiva till projektet men majoriteten är mycket kritiska. Hårdast i sin dom är intressant nog de som var med i den tredje projektomgången där alla deltagare redan hade journalistisk utbildning eller erfarenhet. En aspekt som kriseras är själva ekonomin.
Eftersom deltagarna var arbetslösa och fick olika former av arbetslöshetsstöd kunde projektmiljonerna från EU användas till handledarlöner för etniska svenskar som redan arbetade på SR. Flera menar att handledartjänsterna, som svalde större delen av projektbudgeten, inte resulterade i någon handledning. De blev i stället ett sätt att täcka hål i SR:s ordinarie budget.
Ett par deltagare berättar att chefer sagt åt dem att det kvittade om de gick på socialbidrag medan de arbetade på radion. En deltagare, Lina Makboul, född i Sverige av invandrade föräldrar, säger att hon aldrig känt sig som svartskalle förrän hon kom till SR.
- Jag hade ett jobb på gång på en P 3-redaktion, men när redaktionschefen fick höra talas om More colour in the media ville hon ha in mig i det projektet och på så sätt slippa en person i budgeten.
Två deltagare med utbildning från JMK kom med i projektet trots att de inte var arbetslösa. De fick över huvud taget ingen ersättning för sitt arbete.
- Min kompetens nedvärderades till ingenting, säger en av dem.
På SR vill man i dag inte lämna ut några handlingar som rör More colour in the media, men hos den bidragsgivande EU-myndigheten är alla projektbeskrivningar, budgetutkast och avrapporteringar offentliga.
Den samlade bilden är att projektet präglats av toppstyrning. De ansvariga var aldrig intresserade av att hitta jämbördiga personer att samarbeta med. Det var exempelvis aldrig aktuellt att rekrytera vuxna invandrare med utländsk journalistutbildning. Man kan tycka att de mer än 300 minoritetsmedier som finns i Sverige hade varit en naturlig rekryteringskanal. Ett annat alternativ hade varit att slussa medarbetare från SR:s minoritetsspråksredaktion ut till svenskspråkiga redaktioner. Att det alternativet aldrig ens diskuterades säger något om hur marginaliserad den redaktionen varit inom SR.
I projektrapporterna framträder ungdomarna närmast som ett mänskligt råmaterial: "Urvalet från arbetsförmedlingarna i Göteborg och Malmö har varit mycket tillfredsställande, både vad gäller antalet ungdomar och bakgrund." Ibland har råmaterialet varit bra och ibland har det varit dåligt. De problem som uppstod tolkades aldrig som brister i projektets upplägg eller som problem hos den svenska personalen.
Andra projekt som fick stöd av samma EU-program riktade sig till vuxna invandrare. Föreningssparbanken fick stöd för att öppna ett kontor i Rinkeby och anställde invandrare med utländsk ekonomutbildning. Det bankkontoret står kvar i dag och har fått uppföljare på andra orter.
Av More colour in the media finns däremot inte mycket kvar. Det är svårt att få fram en exakt siffra för den totala projektkostnaden, men uppskattningsvis rörde det sig om 10 miljoner. Av de cirka 70 ungdomar som utbildades återfinns i dag två bland SR:s anställda, varav en som projektanställd.
Vilka är förutsättningarna för SR 2010 att lyckas där More colour in the media misslyckats? Det som talar för den nya satsning är att SR denna gång tar ett samlat grepp om alla skevheter i publikens sammansättning, att de satsar mycket pengar på att lösa problemen, att satsningen är permanent och att problemformuleringen utgår från ett objektivt mått.
Långsamt har bevekelsegrunden för att göra en mångkulturell radio rört sig från 70-talets integrationspolitik som syftade till att göra invandrare till samhällsdugliga individer, över 90-talets rädsla för extremhögern, till något som lite välvilligt kan tolkas som en erkännandets politik: de finns här, de betalar och de skall få något tillbaka. Det är en positiv utveckling.
Det som trots det oroar med SR 2010 är att det återigen handlar om en sammanblandning av ekonomiska problem och problem med bristande mångfald, men denna gång på en mycket större skala. Satsningen på extern produktion skall låta SR anpassa utgifterna efter anslagen. Minskar anslagen är det sannolikt den externa produktionen som får stryka på foten. Samtidigt kommer de fasta redaktionerna att få minskade resurser och än mer begränsade möjligheter att förändra sin etniska sammansättning.
Kommer det att dyka upp legioner av erfarna radiojournalister med nya perspektiv bara för att SR öppnar plånboken? Ett troligare scenario är nog att stora delar av de 400 som försvinner från SR sugs upp i existerande och nybildade produktionsbolag, där de kommer att producera ungefär samma program som i dag men till lägre kostnad. De nybildade produktionsbolagen kommer knappast att ha ekonomiskt utrymme för att anlita personal som inte omedelbart kan sättas in i produktionskedjan.
Om inte mätbara mål formuleras och följs upp noga är risken stor att mångfaldssatsningen drabbas av samma styvmoderliga behandling som en gång minoritetsspråksredaktionerna på såväl SR som Sveriges Television: marginaliserade, med hopplösa sändningstider och lägre löner än på svenskspråkiga redaktioner.
Och när misslyckandet utvärderas går det alltid att hitta ett sätt att lägga skulden på "de andra". De är inte tillräckligt välutbildade, de förstår inte språket, de är ointresserade av det svenska samhället, de är paraboliserade. Det går helt enkelt inte att göra intressant journalistik för dem för de intresserar sig inte för något viktigt. Så består tingens ordning.
Dagens Nyheter